Har 40-talisterna problem med sin ekonomi?

En s.k. 'expertrapport' från finansdepartementet visar att '40-talisterna' inte skulle vara så gynnade som man tidigare trott och gjort gällande.

Sistnämnda antagande sett ur det perspektivet att de växte upp under de gyllene åren i svensk ekonomi och därigenom relativt enkelt gavs möjlighet ackumulera pengar de tjänade.

Nu visar det sig alltså att denna bild av 40-talisternas situation inte är helt korrekt, enligt rapporten ifråga.
Man pekar på att 40-talisterna skulle haft mycket långa yrkesliv, genom att de börjat arbeta mycket tidigt och går i pension relativt sent.
De har alltså betalat in mycket skatt i förhållande till de förmåner och offentlig konsumtion de får ut.

Detta gör att den ansvarige för utredningen Anna Westerberg gör gällande att denna generation är förhållandevis missgynnad av välfärdsstaten. Allting är ju relativt kan ju konstateras.
Man har i utredningen kartlagt hur fördelningen av resurser mellan generationerna ser ut från de som är födda på 1930-talet och framåt.

Här väger man mot varandra hur mycket man betalat i skatt och avgifter och hur mycket man får tillbaka i form av bidrag, pension och andra tillskott från den offentliga sektorn.
Även inkomster och vinster på t.ex. bostäder har räkntats in samt hänsyn till tillväxt och inflation.

Det visar sig - enligt denna statistik - att 30- och 80-talister utgör vinnarna.
Förstnämnda av liknande skäl som 40-talisterna, sistnämnda genom att de gjort ett ganska sent inträde på arbetsmarknaden och också förväntas utträda från arbetsmarknaden relativt tidigt.
Detta innebär korta arbetsliv med resultat att man betalar förhållandevis lite i skatt och härigenom blir förhållandevis gynnade av välfärdsstaten.
Dock måste det ju också betyda att man inte ges lika lång tid att tjäna pengar från sin tjänstgöring och härigenom inte erhålla en lika god pension som andra grupper.
Det privata pensionssparandet kanske utgör en ganska stor del hos denna unga generation men frågan är om det kompenserar för det fåtal år man arbetat?

Till detta kan läggas att denna generation kanske i högre usträckning än både 30- och 40-talisterna tvingats arbeta inom låginkomsttjänster?
Genom den hårdnade konkurrensen från andra låglöneländer - så länge de förblir låglöneländer - kanske utvecklingen går mot mindre gynnsamma löneavtal och fler korttidsarbeten med låga löner?

Som motvikt kan anföras att det idag finns områden som yngre generationer behärskar långt bättre än äldre som också genererar stora inkomster om man blir någorlunda framgångsrik.
Jag tänker här på IT-sektorn, dataspelsbranschen, datorprogram av skilda slag som ofta utvecklas av unga människor födda på 70-och 80-talen.

Att vi dock skulle behöva känna medlidande med 40-talisterna är kanske dock att dra det för långt.
De har - som jag ovan konstaterat - växt upp under en ekonomiskt extremt gynnsam period i den svenska historien.
Efterkrigstidens innovationer och entreprenörsanda samt Sveriges gynnade situation som varandes skonad från krigets fasor, utgjorde en grogrund för en av världens snabbast växande ekonomier under 50-och 60-talen fram emot 70-talets oljekriser.
Detta ledde till att man erhöll goda löneavtal, hade möjligheter till utbildning och fortbildning i en omfattning som tidigare generationer aldrig givits, successivt kunde bygga upp sina privata ekonomier till nivåer som heller aldrig så många människor samtidigt kunnat göra i vårt land.

Till detta kommer att man genom olika nätverk, utbildningsnivå och andra faktorer kunde besätta många höga tjänster inom politiken och på andra chefs- och beslutsfattarnivåer.
Dessa tjänster gav än mer inflytande över samhällslivet samtidigt som man erhöll goda löneavtal med höga lönenivåer till del genom avtal man själva tecknat med 'likasinnade' om man kan använda det begreppet utan att låta alltför konspiratorisk.

Häsovården hade också förbättrats vilket gjorde att denna generation i större utsträckning än tidigare kunde erhålla avancerad hälso- och sjukvård.
Att man kanske inte kan sägas värnat om olika hälsoaspekter sett till hur man ätit, druckit, rökt och på annat sätt levt osunt, det är en annan sida av myntet.

Vad gäller hälsovården har den självfallet fortsatt att utvecklas - åtminstone inom vissa områden - en utveckling även senare generationer kunnat ta del av.

Personligen tror jag inte vi behöver oroa oss för 40-talisternas ekonomi utan mer fundera på hur vi skall ha råd att ta hand om dem då de nu når pensionsålder och kanske drabbas av krämpor och sjukdomar av skilda slag?
Kanske är denna första 'välfärdsgeneration' den som levt mest osunt och härigenom ådragit sig ett stort antal vällevnadssjukdomar som vi nu måste bära bördan av?

Tur då att de har haft råd att 'lägga undan' pengar och pensionsspara. Härigenom kanske vi kan kräva av dem att de tar ett större personligt ekonomiskt ansvar för sina sjukkostnader?