The Swedes: One of the most violent people in Europe

Svenska (English below):

Enligt en undersökning publicerad i Dagens Nyheter för en tid sedan är svenskarna - tillsammans med finländarna, ungrarna och de baltiska foken - "ett av Europas mest våldsamma folk".
Vad kan tänkas vara den gemensamma nämnaren bland dessa länders invånare?

Eventuellt kan det till del förklaras med den kraftiga och osofistikerade alkoholförtäring som är karaktäristisk för en stor del av medborgarna i dessa länder.

Några av dessa stater tillhör det s.k. 'brännvinsbältet', där även Ryssland ingår.
Namnet kommer av det faktum att alkoholkonsumtionen i de omnämnda staterna till stor del utgörs av starksprit samt att den dricks koncentrerat och i stor mängd under en kortare period till helgerna.
I samband med denna alkoholförtäring intar alltför många människor en alltför stor mängd alkhohol med de allvarliga följdverkningar detta får för individer och samhälle.

Visserligen har alkoholkulturen förändrats de senaste tio-femton åren (där drickandet mer övergått till ett kontinentalt dryckesbeteende; vin till maten etc.) men jag tror fortfarande att en majoritet dricker för att berusa sig, inte för att njuta av drycken per se.

I övrigt har dessa länder alla en olikartad historisk utveckling och detta inte minst om vi jämför Sveriges historia med övriga ländernas.

I Svergie har man de senaste tvåhundra åren inte upplevt krig eller ockupation som dessa stater alla under olika historiska perioder fått erfara. Detta har lett till en, i Sverige, mer eller mindre välgrundad känsla av trygghet och säkerhet.
Denna trygghet har också tagit sig uttryck i utformningen av det samhälleliga institutionerna och deras funktioner.
Som enskild skall man känna sig trygg i det faktum att 'staten' tar hand om oss i olika skeden i livet, alltifrån "vaggan till graven" (ursäkta klichén).

Lagstiftningen, som likt andra demokratiska länder i västvärlden, bygger på en historiskt-ideologiskt religiöst fotad tradition (judeo-kristen) har som basis för samhällets funktioner styrt mellanhavanden enskilda och myndigheter emellan.
Denna lagstiftning har successivt och i ett historiskt perspektiv byggts ut genom senare tillkomna förordningar och regler som ytterst syftar till att behålla en stabil samhällsstruktur. Ett stabilt samhälle med få konflikter har alltid varit makthavarnas mål, både i vårt land och i andra länder och historiska kontexter.

Till detta kommer dock att vi i Sverige haft ett statsbärande parti - socialdemokraterna - med nästintill oinskränkt politisk makt de senaste sjuttio åren (Sverige har ju beskrivits som den enda demokratiska enpartistaten i världen).

Socialdemokraterna har som sitt övergripande mål haft att tillskapa stabila förhållanden på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Allt i syfte att realisera det 'folkhem' som varit en politisk utopi vilken socialdemokraterna velat uppnå.

I denna ambition ingår att tillse att nedbringa antalet konflikter i samhället för att inte omkullkasta de samhällsideologiska mål man satt upp.

I samarbete med arbetsmarknadens parter har man ingått ömsesidigt befruktande allianser vilka ytterst haft som mål att forma starka, multinationella företag och en stark statsmakt uppburen av det största partiet ibland i koalition med vänster- och/eller miljöpartiet.

För att lyckas med denna ambition har man inom socialdemokratin arbetat hårt med ett 'folkbildningsarbete' eller snarare 'fördumningsarbete' vilket haft som mål att lära medborgarna respekt för staten och förståelse för att man inte skall sätta sig upp mot de beslut myndigheter och politiker fattar.

Nämnas skall väl också att bland socialdemokratins politiska- och tjänstemannaelit, har det även funnits människor med ett genuint intresse för folkbildning av mer icke-ideologisk art. Dessa har haft som mål att öka kunskaperna om och intresset för bl.a. samhällets politisk-demokratiska beslutsvägar och utvecklingsmöjligheter.

Den ovan nämnda 'fördumningsprocessen' har dock skapat medborgare som dels tror att staten vet bäst dels ej vågar sätta sig upp och protestera mot lagar, förordningar och regler som initierats av regering och riksdag, genom inte minst 'Partiet' med stort P och dettas starka inflytande över samhällsutvecklingen.

Härigenom formas medborgaren till lydiga ja-sägare som i brist på förmåga eller mod att resa sig mot myndigheternas beslut, istället får utlopp för sina aggressioner i det dagliga livet i förhållande till andra, kanske lika maktlösa, impotenta medborgare.

Jag bortser här från allvarliga brott av typen våldsbrott som mord, dråp, våldtäkter och liknande.

Jag åsyftar här istället den bristande respekt människor visar varandra i vardagslivet, på tunnelbanan, bussen, i trafiken, överhuvud i den dagliga kontakten med andra med-borgare-/människor.

Medborgare från många andra europeiska länder och även USA som jag känner eller kommit i kontakt med vittnar om hur de upplever svenskarna vara aggressiva, obildade och hänsynslösa i det dagliga livet. Tyvärr tror jag de har rätt.

Det skall väl också nämnas att detta inte endast rör de 'etniska svenskarna' utan även invandrade svenskar från vissa regioner i världen.

Är det alltså kulturellt betingat eller ett resultat av en övergripande maktstruktur skapad av det största partiet och dess allierade?

English:

According to a survey published some time ago in one of our newpapers, the Swedes where ranked as one of the most violent people in Europe. Besides Swedes the survey pointed out people from Finland, Hungary and the Baltic states.
What could be the common denominator among these countries?

Partially it could perhaps be explained by the heavy and unsofisticated use of alcohol among the inhabitants in the countries mentioned above.
Some of these countries are part of the so called 'Acquavit belt' ('Liquor belt') where also Russia is included.
The name derives from the fact that consumtion of alcohol mainly is focused on liquor/spirits and that the spirit is consumed during a short period of time during weekends.
The purpose is often to get drunk.
The attitude towards alcohol have changed in these countries the last ten-fifteen years (towards a more 'continental' behaviour with wine in connection with the dinner for example) but I still believe that the main purpose among a majority of Swedes and citizens in the above mentioned nations is to drink in order to get drunk and not to enjoy the drink as such.

Besides this these countries have different historical experiences and especially Sweden in comparison with the other countries in this survey.

In Sweden we have never experienced war or occupation as the countries mentioned above have. At least not for the last 200 years.
This have led us to a more or less well founded feeling of safety and security. This security have been expressed through the founding of different societal institutions and their different functions. As an individual one can be sure of being taken care of through different stages in life from "the cradle to death".

The legislation, as in other democratic states in the Western world, is built on a historical-ideological religious tradition (judeo-christian) as a basis for the different functions in society and the relations between individuals and authorities. This legislation has gradually expanded through historic regulations and rules, aiming at remaining a stable societal structure.
A stable society with few conflicts have always been the goal of the rulers, both in our and other countries seen in a long historical perspective.

Added to this we also have had a political party - the Social Democrats - with almost unlimited political power dominating politics in Sweden the last seventy years.
This party has had as one of its ultimate goals to create stable conditions on the labour market and in society as a whole. This in order to realize the utopian goal of a 'Folkhem' ('Volks Heimat').

In their ambition to create this utopia a part of the strategy have been to reduce the number of societal conflicts to a minimum, in order not to overthrow the ideological goals of the party.
In cooperation with the different organizations on the labour market mutually stimulating agreements and alliances have emerged. The main goal of these alliances have been to create strong, multinational enterprises and a strong power of state with the Social Democratic Party in the leading rôle in cooperation with the left wing and sometimes the environmental parties.

To achieve this the Social Democrats have engaged themselves in 'popular adult education' or rather 'popular adult stupidification/dumbing' aiming to teach the citizens respect for the government and an understanding for the principles of not opposing the decisions taken by authorities and politicians.

This process have created citizens that partly believes that the government knows best partly is afraid of opposing and protesting against laws, regulations and rules initiated by the government, the Parliament and the 'Party'.

Through this process the citizens are shaped into obedient yes-men or- women who instead of standing up against the ruling party or persons in possession of power, let their aggressions affect other citizens who maybe are as powerless as themselves.

In talking about this behaviour from citizens I overlook serious crimes like murder, manslaughter and rape for example.
In the first case I am talking about the lacking respect people show each other in the everyday life, at the bus, in the subway (metro), in the traffic or in all other normal interactions between people.

People I talk with coming from other countries in Europe and the USA often indicates that they experience the Swedes being aggressive, uncultivated and ruthless in their every day way of living.
Unfortunately I believe they are right.

(Photo women beaten copied from: http://www.unt.se/inc/imagehandler.ashx?id=1042155&amp%3Bcropheight=312&amp%3Bwidth=468&amp%3Bquality=75)

(Photo at the top bloody shoes copied from: http://demokratbloggen.files.wordpress.com/2010/06/54480_773969_jpg_241836d1.jpg)
(Foto polis och vapen kopierat från: http://www.svd.se/multimedia/dynamic/00030/14358161_30843c.jpg)

(Photo woman kickin a man copied from: http://www.aftonkuriren.se/wp-content/uploads/2011/05/v%C3%A5ld.jpg)

The Managing Directors in Sweden and their wages and benefits: Are they not sufficiently high?

Svenska (English below):

Under en tid har man i Sverige återigen diskuterat löner och bonusar för de ledande cheferna inom fr.a. stora, multinationella företag.

Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg fick exempelvis i fjol (2006) en sammanlagd lön på 24 miljoner kronor vilket enligt uppgifter i tidningarna är en ökning med nio procent jämfört med tidigare lön. Man kan f.ö. läsa om detta i bolagets årsredovisning.

Av denna summa utgörs den fasta lönen av 15,3 miljoner kronor, en ökning med fem procent jämfört med 2005. Den rörliga lönen uppgick till 8,7 miljoner kronor vilket är en ökning med femton procent jämfört med 2005.

Överhuvud tycks det som om en allt större del av ersättningarna till företagens direktörer utgörs av rörliga bonusdelar.

Även Ericssons tyrelseordförande Michael Treschow fick ett sammanlagt arvode på 4 miljoner kronor, en ökning med hela 23 procent jämfört med 2005.

Svanbergs bonus för förra året, som betalas ut under 2007, blir drygt 8,9 miljoner kronor, enligt årsredovisningen.
Vad gäller övriga förmåner till Svanberg kostade detta Ericsson drygt 4 miljoner kronor i fjol. Nästan hela summan avser telekomjättens aktiebaserade incitamentsprogram. Pensionspremierna för Ericssonchefen uppgick till 6,5 miljoner kronor.

Inalles innebär detta att Ericsson totalt fick betala närmare 46 miljoner kronor för Carl-Henric Svanbergs tjänster förra året (2006). I detta belopp är även sociala avgifter inkluderade.

Trots dessa i jämförelse med en genomsnittlig löntagare, enorma löner har det svenska näringslivets toppchefer i snitt lägre löner än sina kolleger i Europa. Detta åberopas allt som oftast av företagens styrelser och chefer då diskussioner kring rimligheten i lönernas storlek kommer upp till diskussion.

Tyskland har inte oväntat de högsta snittlönerna bland vd:ar i Europa. De ligger i genomsnitt på 3,06 miljoner € (27 miljoner kr.), enligt en undersökning av rekryteringsbyrån Heidrick & Struggles.
I botten på denna lista kommer Sverige med en medianlön för vd:ar på 18 miljoner kronor samt medellöner på 20 miljoner kronor.

Bland de svenska företagens vd:ar är det alltså endast Carl-Henrik Svanberg som når den europeiska snittlönen med sina 2,44 miljoner € (snittet är 2,16 miljoner €).

I denna undersökning ingår 214 europeiska företag från tio europeiska länder. De svenska företag som finns med i undersökningen är: Electrolux, Ericsson, Nordea och Volvo och uppgifterna har hämtats från årsredovisningar och andra öppna källor.

Vad skall man då säga om detta? Att våra vd:ar skall ha högre löner, större bonusar och ersättningar. Det kan vara ett svar.
Ett annat svar är att man måste se till vilket ekonomiskt utrymme det finns för företagen i Sverige i jämförelse med Europa då det gäller möjligheterna att betala sina chefer allt högre löner och andra förmåner. Hur stora, vinstrika och framgångsrika är våra svenska företag? Många gånger tror jag att vi övervärderar de svenska företagens ställning i världen.

Ytterligare en faktor är frågan om huruvida en företagsledare uträttar ett bättre arbete om denne erhåller högre lön och fler förmåner. Det finns inga rapporter eller studier som visar på det, så vitt jag vet. Hur kan man kontrollera och mäta effektivitet hos en företagsledare?
Vilken typ av parametrar skall man använda: Hur många timmar denne arbetar, vilka framgångar företaget når och i vilken utsträckning dessa framgångar kan sägas vara ett direkt resultat av vd:s arbete?

För en tid sedan uttryckte en av våra riskkapitalister, Christer Gardell, sin åsikt i frågan.
Han menade att redan det faktum att man som företagsledare utåt i medier exponeras och härigenom får publicitet är en viss betalning i sig. Till detta kommer självfallet en rad andra förmåner som arbetet som företagsledare/vd innebär.

Visserligen ger ovan nämnda undersökning vid handen att svenska företagsledare i ett europeiskt perspektiv har lägre löner och detta skulle då tala för att man måste höja dessa löner alternativt förmåner eller bonusar så att de hamnar i paritet med övriga industriledares i västvärlden.
Ett sådant resonemang faller på sin egen orimlighet eftersom vi då i ärlighetens namn även bör genomföra komparativa studier mellan alla yrkeskategorier sett i ett europeiskt och/eller globalt perspektiv. Vi skulle då finna att det i vissa andra länder betalas ut högre löner till vissa yrkeskategorier jämfört med de svenska kollegernas. I andra fall skulle vi självfallet finna motsatsen, eftersom lönenivåerna i ett åtminstone europeiskt perspektiv ligger relativt högt i vårt land.
Dock kan man genomföra samma typ av komparativ studie vad gäller företagsledare i länder där man tjänar långt mindre än i Sverige trots att levnadsomkostnaderna ligger ungefär på en lika hög nivå. Dessa exempel är man av naturliga skäl inte lika angelägen om att ta fram från näringslivets sida.

Till detta kan dessutom anföras att svenska företagsledare generellt är långt sämre utbildade än sina utländska kolleger. Detta har man undersökt och det låter sig självfallet lätt göras.
Vi har haft näringslivsföreträdare som tidigare Curt Nicolin m.fl. som utbildningsmässigt har höga examina, i hans fall en teknologie doktorsexamen om jag erinrar mig rätt. Dessa exempel utgör dock undantag.

Nu kan man inte av det dra slutsatsen att svenska företagsledare skulle vara sämre rustade för att de saknar akademisk utbildning. Vi har många exempel på där framgångsrika företagare och entreprenörer lyckats mer än väl utan någon kvalificerad utbildning. Ingvar Kamprad har mig veterligen inte någon akademisk examen men det har ju faktiskt lyckats honom ganska väl trots det.

På det personliga planet kan jag dock inte klandra exempelvis Percy Barnevik eller andra företagsledare för att de tar emot de astronomiska summor de erbjuds. Hade jag själv erbjudits detta av mina arbetsgivare då jag slutat en tjänst, skulle jag absolut inte tackat nej.

Avslutningsvis vill jag endast säga att våra företagsledares ersättningsnivåer vad gäller både lön och andra förmåner är mer än tillräckligt höga och överstiger med marginal deras betydelse för de företag de representerar. Detta gäller självfallet även i ett globalt perspektiv.

English:

During some time one have in Sweden been discussing the salaries and benefits disbursed to the managing directors/CEO:s and leading men and women in Swedish multinational enterprises.
This after a survey carried out among enterprises in Europe. This survey showed the following:

The head of Ericsson - Carl-Henrik Svanberg - last year (2006) earned a salary of 2,44 million €, an increase with 9 percent compared to his earlier salary.
Out of this sum the fixed salary amounts to 1,64 million€, and increase with five percent. The 'mobile' part of his income amounted to approximately 930 000€, an increase with five percent compared to last year.
The same goes for the head of the board in the company, Michael Treschow who got a remuneration of almost 500 000 €, an increase with 23 percent.

In spite of this the average wages in Sweden for these men and women in 'leading positions' are lower than the average in Europe as a whole.
It's only Carl-Henrik Svanberg who reaches the European average with his 2,44 million€.
The average in Europe is 2,16€. Germany is in the lead with 3,06 million€.

Should this imply that the Swedish CEO:s and other leading persons in different Swedish enterprises should be payed better?
Yes, is of course one answer and the answer representatives of the industry would argue for.
Another answer is that one have to look at the economic scope in a Swedish business corporation in comparison with their equivalents in Europe.
I think we overrate the importance of Swedish enterprises and their significance on the world scene.

An important factor is also whether or not we assume that the heads of the enterprises actually work better/harder if they are payed better. There are no reports or studies that imply this, at least as far as I know.
This also goes for other professions in society. There are no visible links between higher payment and more efficiency.

How would one measure such an increase in working ability, efficiancy and results:
How many hours the CEO:s work, the success of the enterprise in question and to what extent this success really have to do with the head of the company and the work he or she performs?

Some time ago one of the most renown Swedish venture capitalists, Christer Gardell, said that a head of a enterprise gets his or her 'reward' already by being exposed publically and that the money they earn is sufficient enough for them to work hard.

The survey made among enterprises in Europe made it clear that the Swedish managing directors and the like, earn less than their European counterparts and that this should lead to the conclusion that they needed higher salaries and benefits. I find this unreasonable.
If we reason like this we also have to compare other professions with their European counterparts and also look at them from a global perspective.
We will surely find that there are for example nurses (in Norway or Dubai e.g.) that earn much more than the Swedish nurses (in Norway the nurces earn at least one and a half or two times as much as their Swedish counterparts) and this would lead us to conclude that they should be given a raise in salary. We could continue to compare profession after profession like this and I don't think that the representatives for Swedish industry or Government would like that kind of negotiation.

In a global perspective the Swedish managing directors and the like are poorely educated and this should also be taken into consideration. There are relatively few academics among the heads of Swedish enterprises. It is of course not necessary to be an academic to be a successful industrialist or the like. Look at Ingvar Kamprad the head and founder of IKEA. It's however one important parameter.
I think it's important to take this into consideration.

To conclude this reasoning I find the Swedish managing directors being more than wellpaid for the work they carry out, taking into consideration all the above mentioned factors.

I need more money - they don't!



(Photo Carl-Henric Svanberg copied from: http://greenti.files.wordpress.com/2009/10/carl_henric_svanberg.jpg)

(Photo Michael Treschow copied from: http://www.boaoforum.org/UploadFile/2006829165553661.jpg)

(Photo Michael Treschow copied from: http://annualreview07.unilever.com/images/chairmansstatement/chairman_pic.jpg)
(Photo Christer Gardell copied from: http://jinge.se/a3/0cg.jpg)

Dokumentär om/ Documentary about Göran Persson, the former prime minister

Svenska (English below):

Nu har i Sveriges Television den omskrivna dokumentären om förre statsministern Göran Persson börjat sändas.

I denna både rosade och kritiserade dokumentär av Eric Fichtelius visar Persson upp sidor hos sig själv som kanske inte kommit i dagen tidigare. Detta är i och för sig naturligt eftersom konceptet för denna dokumentär är utformat på sådant sätt. Persson skall i lugn och ro få säga sin mening utan att i nämnvärd utsträckning emotsägas.

Fr.a. talar han mycket öppenhjärtigt om vad han anser om olika ministrar och deras agerande. Även politiska motståndare som Carl Bildt kommenteras självfallet.
Vad gäller Carl Bildt raljerar han med att Bildt föreföll osäker efter att ha återkommit till den svenska politiken från engagemang utomlands inom ramen för EU:s arbete på Balkan bl.a.
Han talar om honom i en ganska nedlåtande ton med uttryck som att "jag tyckte synd om grabben".

Om förre vänsterledaren Gudrun Schyman gör han påståenden att hon i samband med ett utskottsmöte skulle ha uttalat sig ganska grovt om män och att de "inte kan knulla runt hur de vill....", som hon skulle ha uttryckt sig.

Dåvarande finansministern Erik Åsbrink anklagar han för att ha genomfört en statskupp då han, utan att förvarna Persson, valde att avgå som finiansminister. Åsbrink skulle också ha informerat Mona Sahlin om detta innan han meddelade Perssson.

Den senaste i raden att få kritik är dåvarande närings- senare kulturministern Leif Pagrotsky . Här menar Persson att Pagrotsky och ytterligare ett par ministrar i regeringen - Margaretha Winberg bl.a. - alltför öppet och onyanserat skulle ha torgfört sina åsikter om EMU där deras ståndpunkter då stod i motsatsställning till partiets officiella linje.

Perssons trovärdighet ifrågasätts och man frågar sig t.o.m. om han ljuger i stora stycken i denna dokumentär.

Om denna dokumentation av ett politiskt ledarskap renderar Persson pluspoäng eller om det bidrar till att cementera bilden av en makthungrig, maktfullkomlig politiker återstår att se.
Hittills har det endast givit bilden av sistnämnda där makten i sig tycks utgöra ett mål och inte ett medel för andra politiska mål.

Vad gäller Erik Fichtelius tvingades han ju lämna sin tjänst som journalist vid tv och radio 2002 i samband med att det uppdagades att han arbetade med denna dokumentär.
Hans opartiskhet ifrågasattes.
Då man ser resultatet känns det i många stycken som om Fichtelius fått sig villkoren dikterade för denna dokumentär och den som dikterat dem är Persson själv.

Carl Bildt diskuterar detta på en av sina nätsidor (carl@bildt.net) och menar där att man måste granska Fichtelius journalistiska gärning de senaste åren eftersom vad han rapporterat och hur han som journalist arbetat starkt måste ifrågasättas.
Detta mot bakgrund av att han inte kan sägas haft en oberoende, fri roll i förhållande åtminstone till landets förre statsminister.
Detta behöver självfallet inte betyda att han i sin vanliga gärning varit helt förhindrad att granska Persson kritiskt i dennes arbete. Fichtelius har ju t.o.m. haft 'insiderinformation' om Persson, något han dock säkerligen ej kunnat använda utan att deras avtal och förtroendefulla relation upphört.

Debatten kring Persson och Fichtelius kommer säkerligen fortsätta.


English:

Swedish Television started a couple of days ago the broadcasting of the much talked about documentary about former prime minister Göran Persson.

In this both praised and criticized documentary by Swedish journalist Eric Fichtelius, Persson displays aspects of himself earlier officially less known.
This is maybe a natural consequence of the fact that in this documentary - where Fichtelius follows Persson for ten years during his time as prime minister - he speaks more open-heartedly about people and events around him.

He comments on his ministers in the government and their acting during their time in office.
He also comment his political opponents, of course, and not least Carl Bildt, the present foreign minister and former prime minister.
Concerning Carl Bildt he banter him and claim that Bildt appeared insecure when he came back to Sweden after having spent some years abroad working for the European Union in the Balkans. "I feel sorry for the guy...." Persson says in a typically patronizing way.

Concerning the former leader of the left wing party, Gudrun Schyman, he states that she at one time during a discussion in one of the Parliamentary committees had made a statement about men saying that "they can't fuck around as they well may please...".

He accuses former Minister of Finance Erik Åsbrink for planning a 'coup d'état' when he left the government after having been run over by Persson in a financially very important issue.

Persson also criticizes former industrial- and cultural minister Leif Pagrotsky for being to open hearted concerning his opposition against introducing a common currency - EMU - in Sweden.
Persson's credibility is questioned and som debaters even accuse him for lying when talking about important questions and statements made by him or others.

When it came to public knowledge in 2002 that the journalist Fichtelius was working on this documentary he had to leave his work as a tv- and radio-journalist. This because one doubted if he could stay impartial in his ordinary work as a political journalist.
When one now have the opportunity to see the result it very much feels as if the agenda is dictated by Persson not Fichtelius who seldom pose any questions to follow up the answers from Persson.

If this documentation of a political leadership causes Persson good publicity or not is hard to say. So far it has only strengthened the picture of him as a dictatorial man eager for power, more as a goal not as a mean, in order to serve other personal goals. As most politicians one might say.

Carl Bildt is very critical against Fichtelius and he argues that an independent investigation concerning Fichtelius job the last few years as a journalist should be undertaken.
Fichtelius can hardly be said having had an independent relationship with Göran Persson.
This does not necessarily mean that he was prevented investigating and critically examining the work of Persson during his time in office but their contract and relation should probably have ended if he would have used any 'inside information' concerning his interviewee.

Sweden the center of trade with stolen information from internet

Svenska (English below):

Enligt ett säkerhetsföretag med namnet Symantec, är Sverige, näst efter USA centrum i världen för handel med stulen information från internet.
Detta i sin tur enligt Sveriges Radios ekoredaktion.

Via hemliga servrar kan kriminella sälja eller köpa stulen informatino om bankkort, användarkonton, pinkoder och annat. Dessa uppgifter bygger i sin tur på utbyte av hemlig information mellan datasäkerhetsföretag och myndigheter.

Andelen skräppost som innehåller program för att komma över hemlig information från datorer - ta över datorn - världen över eller innehåller text som är rena bedrägeriförsök ökar och forsätter kontinuerligt att öka.
Sex av tio skickade mail under andra halvåret 2006 var skräppost och det är en "tydlig ökning jämfört med perioden innan", skriver Symantec i sin rapport, enligt Ekot.

Under samma period hade hackare lyckats ta över sex miljoner datorer världen över. Det är en ökning med 29 procent jämfört med mätperioden innan.
När denna andra tidigare period inföll framgår ej.

Att detta sker är inte särskilt förvånande men man kan fråga sig varför just USA och Sverige skulle vara de mest drabbade.
I många andra länder är användningen av internet minst lika utbyggd och användandet av dess tjänster. Skulle vi i vårt land och även USA ha sämre säkerhetssystem eller vara så naiva att vi inte tror att detta kan ske?

Problemen med it-säkerhetsfrågor kommer dock att öka och så fort man tror sig skapat ett system för att stoppa en typ av kriminalitet kommer de som så önskar finna andra vägar för att nå sitt mål.



English:

According to a security company by the name of Symantec, the second center in the world, after the United States, for illegal trade with stolen information from the internet. This is reported in the news in Swedish radio.

Via secret servers criminals can sell or buy stolen information about bank cards, user accounts, pin codes and other important information. This is based on exchange of secret information between computer safety companies and authorities.

One can as oneself why USA and Sweden are the two most vulnerable societies? Other countries uses the internet in the same amount as we and somtimes even more. Is our security systems not as good as other countries or are we so naive that we don't think this can happen in our countries?

I don't think so but what can be said is that as soon as the authorities have interfered and stopped one or more ways of stealing secret information like this, the criminals will find other means to reach their goal.


(Picture cartoon copied from: http://instructors.cwrl.utexas.edu/jbrown/files/hackers_cartoons.jpg)
(Picture logo Symantec copied from: http://www.coralys.fr/imgfr/image/symantec.jpg)

Kinorurik

Svenska:

Kinorurik, filmfestivalen för rysk film hade premiär den 15/3 och det är nionde året i rad som denna festival genomförs.
Denna gång visas filmer både i Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro.
Som stockholmare kan man kanske beklaga att det är ett fåtal filmer som visas här. De flesta visas i de andra städerna - inte minst i Uppsala.
Festivalen börjar också bli mer och mer aktuell i så måtto att det verkligen är ny rysk film som visas.
Har tidigare besökt ett par av dessa ryska filmfestivaler och ett problem med denna och tidigare festivaler var att det fanns en viss tidsmässig 'eftersläpning' rörande det material som förevisades.
Det är dock tyvärr inte unikt i Sverige där det ibland känns som om vi är de sista att få se exempelvis ny film från olika delar av världen.
Påpekas skall också att en viktig del i konceptet är att Kinorurik visar sådana filmer som den ryska publiken själv föredrar.
Ofta kan det i andra sammanhang i samband med filmfestivaler bli så att man till stor del visar s.k. 'konstfilmer' då man skall visa rysk film. Här blandas stort och smått och alla typer av genrer.


English:

Kinorurik, the filmfestival for Russian film started the 15 of March and this is the ninth year in a row this festival is arranged in Sweden.
This time however they will show the films both in Stockholm, Uppsala, Västerås and Örebro.
As being a 'stockholmer' I deplore the fact that there are only a few films being displayed in Stockholm. The other cities will show many more films and especially Uppsala.
This festival is also becoming more and more current/up to date in the ambition to really display new Russian film.
This has otherwise been somewhat of a problem before. I have visited a couple of Kinorurik festivals and some of the films, then, where not recently made. Some of them had been made two or three years (and sometimes more) before the festival here in Stockholm.
This is unfortunately not at all something 'unique' in Sweden and Stockholm. On the contrary, sometimes it feels like we are the last nation on earth being given the opportunity to see and experience different expressions of culture from different parts of the world, not only when it comes to film.
Important to point out is that a part in the concept concerning this filmfestival is that they show films the Russian audiences prefer to see. In connection with different filmfestivals around the world it's very common to show so called 'art movies' when Russian film is displayed.
In this case there is a mixture between all types of genres dealing with big important issues as well as small ditto of less general importance.


(Photo poster Kinorurik copied from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEicT7tv8CeI3j0L6N5MuIa_Ru6axjCqEOeFyeOJU-PFMiiuUCkS8EdmDYsLYQyTlx7JFAl2DvcTEw6IgMLORo5IJ4-ebGbTSF0NwXG_NAtf3FMj07N7GAnoxpV9-YeGa7sgPN1K/s320/kino+rurik+bild)

The Bakery by Bertolt Brecht

Svenska:

'Bageriet' är en sällan spelad pjäs av Betolt Brecht och i Sverige har den så vitt jag förstått överhuvud aldrig spelats. Den skrevs 1929 men uppfördes för första gången i Berlin 1967 med nyskriven musik av Hans Dieter Hosalla.

Nu är det Orionteatern i Stockholm som tar sig an denna pjäs regisserad av den meriterade Lars Rudolfsson. Pjäsen hade premiär i helgen 17-19/3.

I Sveriges Radios kulturnytt recenserades den av Gunnar Bolin och han tycktes inte imponerad av det han såg:
"För den arkeologiskt brechtintresserade är det säkert kul att se en tidigare sällan spelad pjäs. För den med teaterarkeologiskt intresse i svensk proggteaterestetik kan det möjligen också vara kul. Jag kände mig ungefär lika upplivad som jag gör när jag hör Hoola Bandolas musik i dag – var det verkligen så torftigt det lät", skrev han bl.a.

Uppenbarligen ogillade Bolin att Rudolfsson valt att pjäsen skall vara en texttrogen uppsättning med föga anknytning till dagens samhälle och konflikter mellan arbetstagare och arbetsgivare.
I pjäsen är 'utsugarna' vad som idag kallas småföretagare som bagare, skomakare, blomsterhandlare och andra bland vilka man idag kan hitta många invandrade svenskar som har sin utkomst från dessa yrken.
Genom att ej förlytta pjäsens handling till en mer tidstrogen kontext, förankrad i dagens förhållanden, uppfattar jag att Bolin menar att den förlorar sin relevans och blir till en obsolet historia som knappast kan engagera dagens publikum.

Har ej sett pjäsen men läst andra medier som ger den blandad kritik varav vissa är mycket positiva i sina omdömen.

English:


'The Bakery' by Bertolt Brecht is a play seldom staged and as far as I know it has never been played in Sweden.
The play was written in 1929 but performed for the first time in Berlin in 1967 with newly composed music by Hans Dieter Hosalla.

This weekend - 17-18/3 - it was the opening night for a new production by the Orion theatre in Stockholm with the (in Sweden) well known director Lars Rudolfsson.

The Swedish critic Gunnar Bolin (Swedish radio) was not altogether impressed by this production.
It seems as if Bolin didn't like the concept of the play staying as faithful to the text as possible, which seems to have been Rudolfsson's ambition according to Bolin.
Those people among the employees in the play who take advantage of other people for their own interests, work within the same domains - bakers, cobblers, flower venders - as many of the small businessmen (entrepreneurs) within the immigrant-groups in Sweden today.
In the play this group of small businessmen are represented by the baker and it's he or they who have the power to take advantage of his/their employees and also does/do so.
In the Swedish society today these groups often lack political influence but are very important for the economy on a small bases. By not rooting the story in the conditions of the modern society and transform the characters, it seems as if the critic Bolin thinks this play come to lack relevance today and hereby becomes very 'old-fashioned' in it's interpretation.

There are however - as always - other critics that are of a different opinion.

(Photo Bertolt Brecht copied from: http://www.spiegel.de)
(Photo Lars Rudolfsson copied from: http://www.realtid.se/ArticlePages/200701/16/20070116170101_Realtid164/Lars_Rudolfsson_200.jpg)

Englands nuclear weapons

Svenska (English below):

Tony Blair har med stöd från de konservativa - Tories - lyckats genomdriva en föryngring och förnyelse av Storbritanniens kärnvapen, bl.a. de d:o bestyckade ubåtarna. Detta till en sammanlagd kostnad av 280 miljarder kronor(!)

Ända fram till 1980-talet var Labourpartiet förespråkare för en total kärnvapennedrustning både nationellt och globalt. Denna inställning har efter han förändrats och nu avser man alltså investera ytterligare resurser för en upprustning av landets nukleära vapenarsenal.

Tony Blair menar att detta beslut på intet sätt försvagar Englands roll vad gäller kampen mot spridningen av kärnvapen till olika länder i världen. Med detta resonemang slår Tony Blair dock knut på sig själv.

Hur kan man med bibehållen trovärdighet hävda att vissa länder skall nekas möjligheten inneha kärnnvapen medan andra, som Storbritannien tvärtom har rätt att både förstärka och bygga ut sitt kärnvapenförsvar?

Blair skulle säkerligen argumentera utifrån ståndpunkten att de stater i vilka man inte önskar se en sådan upprustning och förstärkning, är sådana stater som är att betrakta som opålitliga och icke demokratiska. Här tänker man kanske främst på Iran eller Nordkorea som ingår i den av Bush deklarerade 'Ondskans axelmakter'.

Ett sådant resonemang kanske i vissas ögon är hållbart men ur en strikt logisk rättviseståndpunkt kan det inte sägas vara trovärdigt.

Förvisso är England/Storbritannien rent formellt en demokratisk stat men skulle man anse sig tvingade använda kärnvapen i en konflikt, skadar de inte i mindre utsträckning de som drabbas härav jämfört med om Iran skulle komma att använda liknande vapen.

Västvärldens ledare argumenterar eventuellt också utifrån ståndpunkten att de i större utsträckning än ledare i totalitära stater tar i beaktande de förödande konsekvenserna av ett kärnvapenkrig.
Jag tror där att erfarenheterna av Hiroshima och Nagasaki i Andra världskrigets slutskede, visar att även demokratiska stater kan använda sina vapen på ett fullständigt hänsynslöst sätt.

Jag tror desslikes att även totatlitära ledare önskar undvika konflikter som kan eskalera i en omfattning som de inte kan kontrollera och att användandet av kärnvapen även för dem utgör det sista alternativet.

Självfallet vore det ur många synvinklar mer än önskvärt att England, USA och andra kärnvapenstater bland de s.k. demokratiska länderna i världen såg till att reducera sina vapenarsenaler istället för att rusta upp.

Efter det Kalla krigets slut syntes världen under en tid gå emot en tid av minskad upprustning på den militära sidan. Denna positiva utveckling tycks dock ha gått i stå och idag förefaller konflikterna istället öka och orsaksammanhangen till varför länder hamnar i konflikt med varandra tycks också de bli mer komplexa.

Att återigen använda ett lands kärnvapen som avskräckning i syfte att upprätthålla någon form av 'terrorbalans' är en metod jag trodde var förpassad till de 'Obsoleta Idéernas Museum' men icke så.

Förhoppningsvis kan en ny ledare för Labour alternativt en ny regering förändra denna Storbritanniens inriktning mot fler kärvapen.



English:

With the support of the conservative party in England - the Tories - Tony Blair succeeded in forcing his demands through concerning a rearmement of the nuclear weapons in England, especially the nuclear submarines. This to a total cost of more than 30 billion €(!)

Right up to the eighties the Labour party advocated total nuclear disarmement both in a nationally and global perspective.
The opinion have changed and today one have decided to invest in a improvement and rearmement of the nuclear weapons in England/Great Britain.

Tony Blair have said that this do not in any way weakening Englands rôle concerning the struggle against the spreading of nuclear weapons to different countries in the world. This is of course wrong.

How can one with preserved credibility claim that some countries should be denied the right to possess nuclear weapons while others should not? In some cases like Englands they are even entitled expanding and reinforcing their nuclear defense.

Blair would probably argue in favour of this idea by saying that those countries where a nuclear rearmement have to be opposed is the unreliable, undemocratic countries in the world. We could think of countries like North Korea or Iran, countries that are a part of the 'Axis of Evil', a phrase coined by George Bush and allied.

This is maybe regarded as a sufficient argument among the sympathizers to Bush and Blair but from a mere standpoint of fairness it's not a valid one.
Certainly England/Great Britain from a purely formal perspective is a democratic state but if the government in England should consider itself forced to use nuclear weapons in a conflict, this would no less harm those who are affected by such a decision, than if Iran would do the same.

Leaders in the Western world perhaps argue by stating that they to a greater extent than leaders in totalitarian states consider the consequences of a nuclear war. However I think that Hiroshima and Nagasaki at the end of World War II displayed the fact that even a democratic country is able to use their nuclear weapons in a totally ruthless way.

I also think that totalitarian leaders wish to avoid a conflict that could escalate to a extent where they are unable to control it and the utilization of nuclear weapons is also for these leaders the last alternative.

It would however be more than desirable if England, USA and other nuclear countries among the democratic countries again tried to reduce their arsenals of nuclear arms instead of expanding them.

After the end of the Cold War the world appeared to be heading towards a time of disarmement but this development seem to have stopped and today the serious conflicts around the world are not diminishing. On the contrary I think. The causal relationships around why countries end up in conflicts is also getting more and more complex.

The method of using nuclear weapons as a means for deterrent I thought only existed in 'The Museum of Obsolete Ideas' but unfortunetely not.

I hope that Tony Blair, his successor or the leader of the Tories is willing to reconsider this decision and instead work harder with the issues of nuclear disarmements, including their own arsenal.












(Photo Tony Blair copied from: http://www.grandesmensagens.com.br/wp-content/uploads/2011/03/tony-blair.jpg)

(Photo model of nuclear submarine copied from:http://www.marinebuzz.com/marinebuzzuploads/BritishandFrenchNuclearSubmarinesKissUnd_EC47/vanguard_class_submarines.jpg)

(Picture interiorally from a submarine copied from: http://www.world-nuclear.org/images/info/sub.gif)

Hossein Derakhshan/'Hoder'

Svenska (English below):

Hossein Derakhshan eller 'Hoder' som han kallar sig på sin blogg är en iransk-kanadensisk bloggare som har kommit att bli en symbol för yttrandefriheten i Iran, så som inte minst den västerländska omvärlden ser det.
Dock är det ej endast i väst han framhålls som en banérförare för yttrandefriheten utan även i Iran och många andra närliggande länder i Mellanöstern.

'Hoder' hade tidigare 20 000 dagliga besök på sin blogg bland internetanvändare i Iran.

Det sägs dag finnas mer än 800 000 iranska bloggare, vilka han kan sägas ha inspirerat genom sitt skrivande.
Numer filtrerar dock myndigheterna i Iran hans blogg för att stoppa landets meborgare från att läsa densamma.

Idag har han blivit ett så etablerat namn att han föreläser världen över och skriver debattartiklar i tidningar som New York Times och The Guardian.
Han behandlar främst de politiska spänningsfält som utgörs av triangeln Iran, Israel och USA.

I detta hans senaste projekt har han bl.a. vid upprepade tillfällen besökt Israel i ett försök att ge en annan bild av iraniern än den av oförsonlighet som är det dominerande inslaget från den iranska regimen, detta inte minst gällande Irans syn på Israel som stat och dess existensberättigande.

Just nu befinner sig Hossein Derakhshan i Paris.

'Hoder' vill visa att inte alla iranier delar den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads åsikter om att Israel borde utplånas och att Förintelsen aldrig ägt rum.
Detta kanske också kan ske mer effektivt eftersom han själv är muslim och i princip delar den religiösa övertygelsen hos Ahmadinejad och andra troende muslimer men där skillnaderna i tolkning av och uttryck för denna trosuppfattning ändå står klar.

Risken då man har en ledare i ett land som dessutom är en teokrati och som uttrycker åsikter med hänvisning till en helig text är att ledarens utsaga skulle utgöra en korrekt tolkning av den heliga texten in i nutiden. Detta kanske 'Hoder' och andra mer moderata troende kan förändra genom att uttrycka skiljaktiga åsikter i religiöst-politiska frågor.

Personligen anser jag att den muslimska världen i större utsträckning än som idag skett skall försöka omvärdera synen på Koranen.
Den är en - enligt vedertagen definition - 'heligt skrift' precis som judarnas Torah och de kristnas Bibel men precis som i dessa religioner måste det finnas insikt om att man inte kan läsa en trostext av detta slag som ett 'sanningsdokument' utan att den genom århundraden har tolkats och fortsättningsvis tolkas in i vår egen tid.

Jag vill inte göra gällande att alla kristna eller alla judar ser på sina heliga texter på detta sätt -tyvärr - men jag önskar att det förhållningssättet till heliga texter och tron överhuvud sprider sig. Detta gäller även andra 'trossystem' som exempelvis politiska ideologier.

Parentetiskt kan sägas att det finns inom Islam lärda koranuttolkare som inte alls delar de ledande prästerskapets syn på Koranen, dess uttolkning och tillämpning av exempelvis Sharialagar i vår tid.

Mer om detta i senare bloggar.

Nästa steg i 'Hoders' process är att försöka sätta iranska och israeliska kulturarbetare i kontakt med varandra. Detta för att genom kulturens olika former skapa större förståelse för varandra.

English:

Hossein Derakhshan or 'Hoder' as he calls himself on his blog, is a Iranian-Canadian 'blogger' who have become a symbol for the freedom of speech in Iran.

This opinion is not only manifested in the West but also among those who is longing for more freedom in Iran in order to be able to express their opinion freely both verbally and in writing.
'Hoder' previously had more than 20 000 visitors per day on his blog among internet users in Iran.

According to some figures, there are more than 800 000 Iranians who utilize the 'blogspace' to express their opinion on different issues. Many of these 'bloggers' is said to have been inspired by 'Hoder' and his blog.

Nowadays the Iranian authorities 'filter' his blog in order to prevent the Iranian citizens from reading it.

He has though become such a well known and established debater that he nowadays is invited to lecture all over the world and he also writes debate articles in newspapers like New York Times and The Guardian.

He is dealing primarily with the political field of tension made up by the triangle Iran, Israel and the USA.

In his latest project he has several times visited Israel in an attempt to mediate a somewhat different picture of the Iranians than the one of irreconcilability that dominates the statements from the Iranian government today. This not at least regarding Irans official statements on the state of Israel and its raison d'être.

'Hoder' wishes to show that not all Iranians share the views of president Mahmoud Ahmadinejad when he says that Israel should be exterminated and that the Holocaust never happened.

This is maybe more effectively perceived among the public as 'Hoder' himself is a muslim who in principal must be said to share the religious conviction of Ahmadinejad and other muslims.
The differences concerning interpretation and expression of their common faith is though clarified.

The danger in having a political-religious leader in a country that also is a theocracy - like Iran - is that when he declare his view on political issues by referring to a holy text like the Quran, this is sometimes understood as a correct interpretation of the religious message in to our time.

Personally I would like to see the muslim world reassess their view on the Quran.
When I say "the muslim world" this is of course an inappropriate generalization.
I aim of course on those who read and try to apply the message of the Quran literally, word by word.

The Quran is - according to generally accepted definition among believers - a 'holy scripture' like the Torah in Judaism and the Bible within Christianity.
However it is - I believe - more common within these two last religions to look upon the holy texts as the work of man trying to interpret the will of God more than a work of God dictated to humans. It is important to realize that one can not read a worshipping text of this kind as a document of 'truth' not being aware of that it has been interpreted and still is interpreted in to our own time.

I would like to add that far from all Christians and Jews look upon their Holy texts in this fashion but I wish that this way of confronting your belief system and holy texts will spread within all religious systems (and political too).

As a parenthesis I would like to point out something we all know, namely that there are learned scholars, interpreters of the Quran, who do not share the view of the Holy text as interpreted and practiced through the Sharia laws within Iran.

More about this in later blogs from my side.

The next step in 'Hoders' project is to try bringing Iranian and Israeli cultural workers together in order to increase the understanding between the two countries through culture.







(Photo Hossein Derakshan copied from: http://laregledujeu.org/iranlibre/files/2010/09/hossein121.jpg)

The Astrid Lindgren-prize to 'Banco del Libro', Venezuela

Svenska (English below):

Organisationen Banco del Libro från Venezuela har erhållit 2007 års Astrid Lindgren pris (Radions Kulturnytt om detta). Läs om: Astrid Lindgren.
Detta är en icke vinstdrivande organisation med sitt huvudontor i Caracas.
1960 lades grunden för denna organisation då ett bytescenter för läroböcker grundades.
Man har under snart ett halvt sekel genom olika projekt förmedlat böcker och lusten att läsa och skriva till ett oräkneligt antal barn och unga.
Man har också låtit bygga modellbibliotek, initierat skolbiblioteksnätverk, startat barnboksförlag med mera.

English:

The organization Banco del Libro have received the Astrid Lindgren prize for 2007.
This is a non profital organization with its headquarter in Caracas, Venezuela.
In 1960 the foundation for this work was laid down when a exchange center for textbooks (school books) where initiated.
Throughout nearly half a century this organization have tried to mediate the wish to read and write to an inummerable amount of children and young people.
The organization has also built model libraries, intiated networks of school libraries, started publishing houses for childrens books and much more.

(Photo exteriorally Banco del Libro copied from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh4xvYfpifv2BeG6JHpMl3vVL8eY67FVGJWfhmmORLg-k2C9ObWJE5CdPZzi52-A-gcSWVQc7hIGS94I0aw19p1A8UpmF3g7b6iOe5AssUfjP2cR-qyD8YYWywWQuoXrWtBbyIx/s400/EXPO3.jpg)
(Photo interiorally Banco del Libro copied from: http://www.alma.se/upload/alma/pristagare/2007/langre_pres_04.jpg)
(Photo interiorally at the bottom of this page copied from: http://www.bancodellibro.org.ve/img/tienda.jpg)

The Rake's Progress

Svenska (English below):

Kungliga Operan sätter nu upp 'Rucklarens väg' av Igor Stravinskij .
Uppsättningen har 32 år på nacken och den sattes i denna version och vid det tillfället upp i Glyndebourne vid operahuset där .
Regissören heter John Cox. Scenografin är gjord av en ung David Hockney.
Har i radions Kulturnytt av Per Feltzin erhållit god kritik. Har inte sett den och ej läst andra recensioner.
På Operan sattes 1961 en legendarisk version upp av denna opera. Regin stod Ingmar Bergman för. Den uppsättningen gjordes tio år efter urpremiären på detta operaverk.

The Glyndbourne production

English:

The Royal Opera House in Stockholm is staging the opera 'The Rake's Progress' by Igor Stravinskij.
This production is 32 years old and was first put up at Glyndebourne.
At the Opera in Stockholm it is directed by John Cox and the stage design is made by a young David Hockney.
In the Cultural News in radio the journalist Per Feltzin gave it good reviews. I haven't seen it myself and I haven't read other reviews.

The Opera in Stockholm gave this opera in 1961 in a famous production directed by Ingmar Bergman. That was ten years after the first ever performance.











(Photo Igor Stravinsky copied from: http://img1.loadtr.com/b-404979-Igor_Stravinsky.jpg
(Photo 'The Rake's Progress' taken from the Glyndebourne performance and copied from: http://www.blogger.com/post-edit.g?blogID=24999135&postID=6124241672865584262

Björn Runge, Sara Stridsberg and Sam Shepard

Svenska (English below):

På Stockholms stadsteater har Björn Runge satt upp sin pjäs 'Uppdraget' med vissa av de skådespelare han omgav sig med i filmen 'Om jag vänder mig om' .
Detta är Runges debut som scendramatiker.

Dramatens Elverket spelar den amerikanske dramatikern/skådespelaren Sam Shepard's pjäs 'Burried Child' .
I Sara Stridsberg's (Wikipedia om Sara Stridsberg) uppsättning har denna pjäs erhållit det oförargliga namnet 'Hem till gården' vilket ger associationer till den brittiska serien 'Emmerdale Farm' där handlingen drevs framåt lika långsamt som en förorenad brittisk flod.
I den förra svenska översättningen hette denna pjäs 'Ett barn begravet' men svenskar kanske inte orkar med en sådan titel? Det påminner dem om att världen inte är så vacker som de tror eller....?

English:

At the Stockholms stadsteater (The Municipal Theater in Stockholm) the Swedish film director Björn Runge has staged his own play 'The Mission' (my translation from the Swedish title 'Uppdraget') and he direct this play himself.

He is above all known for the film 'Daybreak' ('Om jag vänder mig om') and in this play he is using some of the actors from that film but also other films.
This is his debut as a stage dramatist/playwright.

The Royal Dramatic Theatre/Dramaten is playing the American playwright/actor Sam Shepard's play 'Burried Child' but they have changed the title to 'Back to the Farm' (my translation) and this makes Swedish audience think of the Brittish series 'Emmerdale Farm' , in Swedish translated to the above name.

When this play was staged last time in Sweden it kept its original name but maybe this is a title the Swedish audience find hard to tolerate? Is it maybe a title that reminds them of the fact that the world around them is not as beautiful as they think....?

(Photo Björn Runge taken from: http://www.expressen.se/polopoly_fs/1.1069954!slot100slotWide75ArticleFull/3447786819.jpg)
(Photo Sara Stridsberg taken from:http://www.ullamontan.com/foton/portratt_sv_forfattare/stridsberg_sara_l.jpg.)
(Photo Sam Shepard taken from: www.vh1.com.)

History of Punk

Svenska (English below):

I radions kulturnytt recenseras ett par böcker om punkens historia, bl.a. Phil Strongmans 'Pretty Vacant' som på svenska har underrubriken 'Punkens historia en gång för alla'.
Fredrik Wadström, journalist på kulturnytt, har läst denna och ytterligare ett antal böcker i genren, bl.a:

'Please kill me' (om den amerikanska punken), vilken kom i svensk översättning förra året;

Jon Savage bok 'England's dreaming' som utkom för femton år sedan samt den han själv uppenbarligen föredrar, nämligen

'Redemption Song', skriven av rockjournalisten Chris Salewicz.
Sistnämnda är en 650-sidig biografi om Joe Strummer, sångaren i The Clash, vilken avled 2002.

'Pretty Vacant' anser uppenbarligen Wadström vara en bok vilken är alltför illa underbyggd där Strongman enligt honom blandar högt och lågt utan att referera till källor eller vad han bygger sina uppgifter på.
Wadström pekar här på Savage's bok som han menar är långt mycket bättre.
Salewicz's bok om Strummer - 'Redemption Song' - däremot kombinerar "den journalistiska distansen med värmen hos en nära vän", som recensenten uttrycker det.
I denna bok kommer också många till tals vilka stod Strummer mer eller mindre nära:
Familjen, Clashmedlemmarna, regissören Jim Jarmusch, konstnären Damien Hirst m.fl.
Salewicz har intervjuat 300 personer i samband med sitt arbete med denna bok.

Har ej läst någon av dessa men de som är specialintresserade av punken och kanske Joe Strummer i synnerhet har här erhållit några boktips.

A small guide to the Punk Galaxy:

How To Be Punk on Howcast

English:

In the 'Cultural News' in Swedish radio there was a review - by the critic Fredrik Wadström - around some books about the history of punk music.

Wadström particularly talks about and favours the book 'Redemption Song' by Chris Salewicz, a biography about Joe Strummer, singer in 'The Clash'.

Fredrik Wadström on the other hand criticize Phil Strongman's book 'Pretty Vacant'.
In Swedish it got the subtitle 'The History of Punk ones and for all' (my translation). Wadström finds this book less substantial than Salewicz'.
Strongman gives an account for different ideas and trends without refering to the sources for his knowledge and opinions.

Wadström also mention 'Please Kill Me' a book about the American Punk scene, released last year in Sweden.

The critic also point out Jon Savage's book 'Englands dreaming', released some fifteen years ago, as a relevant book dealing with the punk scene in England during that period.

The book about Strummer - 'Redemption Song' - is the one he seems to prefer though.
He argues that Salewicz combines "the journalistic distance with the warmth of a relationship with a cloose friend" (my translation).
Salewicz also seems to have had the confidence from those who stood Strummer close:
The family, the members of The Clash, the director Jim Jarmusch, artist Damien Hirst and many more.
Salewicz has interviewed more than 300 persons in the making of this book.

I haven't read any of these books but for those of you who are interested in punk music, the history behind it and Joe Strummer in particular, maybe some of these books would be of interest for you?

Jim Jarmusch

Damien Hirst (below left)

(Photo 'You'll never walk alone' copied from: www.menvafan.net)
(Picture 'Pretty Vacant' copied from: http://ecx.images-amazon.com/images/I/51-Ao9mY0fL._SL500_AA300_.jpg)
(Picture 'Please Kill Me' copied from: http://www.punkbookreview.com/wp-content/uploads/2009/01/51g3xzdq5al.jpg)
(Picture 'Englands Dreaming' copied from: http://www.amazon.co.uk/Englands-Dreaming-Jon-Savage/dp/0571227201)
(Picture 'Redemption Song' copied from: http://www.amazon.com/Redemption-Song-Ballad-Joe-Strummer/dp/057121178X)
(Photo Jim Jarmusch copied from: http://www.topnews.in/files/Jim-Jarmusch.jpg)
(Photo Damien Hirst copied from:https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg4QDOQo6SeT9YOg0ABgEO0y5Mqm2rAjBMmCQRfCjVPfy9dMNGAgXC519HV8hgmUtAr39NSM4LGylA9KrrW1g_B_W8GsWJ4LYDY6kgpUEoyhbAQsNIoOItzIaFQm0ac8uO6-eXQ/s1600/for+the+love+of+god+2008+damien+hirst.jpg)

Henry Rollins talk show

Henry Rollins Interview On Fuse's The Sauce - Click here for funny video clips

Svenska (English below):

Henry Rollins (Henry Rollins.com) har en egen talk show som fr.o.m. 2/3 börjar sändas i svensk tv. Som första gäst har han Oliver Stone.
Senare skall både rapparen Chuck D och filmaren Werner Herzog gästa programmet.
Kan bli intressant.

För dem som inte känner till Rollins så väl kan berättas att han bl.a. var sångare i punkbandet Black Flag.
Han har även influerat och känner väl medlemmarna i Red Hot Chili Peppers.
Rollins har influerat många andra artister och lever i motsats till ett flertal kolleger inom rockbranschen ett mycket sunt liv.
Han är vegetarian, dricker inte alkohol, tränar hårt och skriver poesi bland mycket annat.
Han är också skådespelare (IMDb).
Kanske inte den vanligast förekommande kombinationen av intressen hos flertalet rockmusiker eller är jag fördomsfull nu?

English:

Henry Rollins (Henry Rollins.com) has his own talk show and from the second of March Swedish television is going to broadcast some of them.
As his first guest we will see the director Oliver Stone and later on he has also invited the artist Chuck D and director Werner Herzog.
Could become interesting.

For those of you who are not familiar with Rollins he has among other things been a singer in the punk band Black Flag.
He has influenced a lot of musicians and artists and he is a good friend and former 'mentor' for The Red Hot Chili Peppers.
He is also an actor (IMDb).
Opposite many of his colleagues in the rock and roll world he leads a somewhat different life.
He is a vegetarian and he doesn't drink alcohol, he train out physically every day and he writes poetry.
A rare combination or am I only being prejudicious?







(Photo Oliver Stone taken from: http://www.shockya.com/news/wp-content/uploads/oliver_stone_director.jpg)
(Photo Chuck D taken from: http://www.s9.com/images/portraits/5763_Chuck-D.jpg)
(Photo Werner Herzog taken from: http://topnews.in/files/Werner-Herzog-244.jpg)