Djävulselixiret/Die Elixiere des Teufels

Har nu avslutat läsningen av Djävulselixiret (Die Elixiere des Teufels) av E.T.A. Hoffman.

Denna bok har varit en del av läsningen som ingår i den lilla 'bokklubb' på Facebook (svenska nätverket) som vi kallar 'Shakespeare & Co', vilket dock inte explicit har med Shakespeare att skaffa.

Boken kan ses som en resa genom den kristna dogmatiken rörande bl.a. läran om arvsynden.

Vi kan här se att man tillmäter den kristna arvsyndsläran stor relevans i det att Hoffmann gör gällande att den synd fadern gjort sig skyldig också är avgörande för de synder som sönerna gör sig skyldiga till.
Dock måste detta ses inte explicit som 'faderns synder' utan den synd som vi alla bär på som emanerar från 'den första människans', Adams, synd.
I denna Adams 'syndiga' handling lades fröet till den synd som vi alla är bärare av och som vi aldrig kan bli av med.
Däremot erbjuder den 'andre Adam', Jesus Kristus (i kristen tradition självfallet) en förlåtelse för den 'skuld' vi bär på för den 'syndiga själ' vi alla är 'kontaminerade' med.

På samma gång finns här ett frö till tanken om den sociala miljöns inverkan på en individ. Uppfostran, det goda exemplet anförs som en motkraft mot arvsyndens fördärvliga inverkan.
Medardus brottas ju hela tiden mot sin 'ondska', sin destruktiva sida och lyckas till slut försonas med sig själv, sitt liv och Gud.

Här finns också offertanken, det ställföreträdande lidandet representerat.
Mot slutet av boken, då Aurelia/Rosalia dör, först då inträder den känsla av försoning hos Medardus som han så länge sökt.
Det krävdes alltså hennes offerdöd, symboliskt framför altaret, för att Medardus skulle nå sin 'frihalsning', sin frälsning från det 'onda'.
Aurelias död skedde också framför altaret men inte på altaret som ett verkligt offerlamm, eftersom den kristna tron endast erkänner existensen av ett specifikt offerlamm som försonat allas våra synder, nämligen Jesus Kristus ('Agnus Dei')

I allt detta finns också tanken om kvinnan som 'fresterskan', precis som i lustgården där Eva frestade Adam med äpplet. Här är det Aurelia som en gång frestat den då förhållandevs fromme Medardus att 'avfalla' från tron och den rätta vägen genom sin kärleksförklaring till honom.
Hoffmann ger här till del Aurelia skulden för Medardus 'syndafall' genom att hon via sin kärleksförklaring i bikten, lockade fram de 'syndfulla' idéer som sedan kom att invadera Medardus tanke- och känsloliv.
Precis som i Lustgården, har här kvinnan som förförare (förförerska)/frestare (fresterska) alltså en framträdande roll.
Här laborerar Hoffmann med en myckenhet av kristet tankegods och dogmatik. Arvsyndsläran, dödssynderna, det ställföreträdande lidandet. Allt detta blandar han samman i en cocktail där vi får följa Medardus på en pilgrimsresa bland törnen, fyllt av motgångar och destruktiva handlingar men samtidigt mötandes individer som bär på 'goda' tendenser, människor vilka försöker locka honom tillbaka till ett liv i kristi efterföljelse - Imitatio Christi idealet - som också är ett tema.

En viss kritik mot kyrka och kloster anser jag mig kunna förmärka samtidigt som Hoffmann vill visa att det bland påstått fromma eller troende finns alla kategorier människor, allt från dem som till synes lever i enlighet med de höga ideal som en kristen eller annan tro innefattar, till dem som lever i en gråzon däremellan och dem som likt Medardus vandrar bort från det goda för att följa sina egoistiska instinkter och endast tillfredsställa sitt behov av njutning. "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" (Rom. 7:19).

Man skulle kunna säga att idealisten ställs mot libertinen (libertinisten). Här är idealet den kristna trons grundvalar som ställs mot dess raka motsats - så som man ser det i kristen tro - det utsvävande, egoistiska, självförhärligande livet med alla dess nöjen och frestelser. Dock är ju också en libertin en person med ideal men inte kanske just kristna ideal.

I det stora hela är det en intressant idéroman med inslag av det bisarra, det mystika och en hög grad av förväxlingsproblematik om vi ser till de olika i berättelsen invävda figurerna och deras inbördes förhållanden.
Jag kan dock tycka att det finns en hel del unket tankegods som gör att betyget dras ned en aning.

E.T.A. Hoffmann

(Bilden av boken Djävulselixiret kopierat från: https://www.bokborsen.se/view/E-T-A-Hoffmann/Dj%C3%A4vulselixiret-Kapucinermunken-Medardus-Efter/8237867?_p=2&f=1&qs=Geronimo)

(Bilden av E.T.A. Hoffmann kopierad från: https://www.svd.se/skrackmastaren-e-t-a-hoffmann-tidlos-humorist)

Falstaff for only 1 €

I have written on this subject on the Aurore & Gunnar-blog but this is a recurrent phenomena nowadays I think, namely the tickets to operas at The Royal Opera House costing only 10 Skr, equivalent to 1 €.

This time it's the dress rehearsal of 'Falstaff' by Verdi and earler in December 2007 we watched 'Orphée' by Gluck with tickets at the same price as these ones.

Not a bad idea if the Opera House wants to attract 'new customers'. Hopefully they (the 'newcomers') will come back and find it interesting enough to do so.

This is of course (being a truism) dependant on the skill of the singers, musicians and others working with the performances at The Royal Opera House in Stockholm.

Istanbul, Orhan Pamuk

Nu har jag läst 'Istanbul: Minnen av en stad' av Orhan Pamuk och uppskattade den långt mer än den bok jag läste precis före denna, nämligen 'Den femte sanningen' (The Golden Notebook) av Doris Lessing också hon Nobelpristagare i litteratur.

I Pamuk's bok förekommer som ni kanske vet ordet 'melankoli' (hüzün) i större utsträckning än något annat uttryck i denna bok.

Detta begrepp har många betydelser och Pamuk försöker bringa klarhet i vad just han menar med detta ord eller vad det kan sägas ha för övergripande betydelse i det Istanbul som är hans och som är han.

Han förstår det som en 'stads-själ', som samtidigt är ett uttryck för den själ som även är Istanbulbons, vilken ibland kan vara och många gånger tycks vara en och densamma.

Melankoli och det franska begreppet 'tristesse' analyseras och han jämför dessa uttryck med varandra.

Emedan sistnämnda i den franska litteraturen, så som Flaubert eller Gautier beskriver den, inte kan sägas utgöra ett begrepp fyllt med positiva konnotationer är begreppet hüzün mer komplext.

Pamuk talar även om den förening av eller blandning mellan öst och väst som kan sägas innebära att se det 'östliga' Istanbul med 'västliga' ögon. Här nämner han bl.a. memoarskrivaren Abdüllhak Sinasi Hisar, poeten Yahya Kemal, romanförfattaren Ahmet Tanpinar och historikern och journalisten Resat Ekrem Kocu. Dessa kallar han 'melankoliska' författare vilka ser på sitt Istanbul med 'andras ögon' (mitt uttryck).

Här inbegrips också såvitt jag kan förstå den ovilja att se det gamla samhället - den gamla staden - raseras och se det nya bryta in. Det gäller här raserandet eller förändringen av både folkliga tradtioner, kultur, arkitektur samt de äldre delarnas pågående förfall.

Samtidigt som det gamla byggnaderna var i ett rivningsfärdigt skick, var detta att riva och bygga nytt till del att rasera en del av den hüzün som bottnade i den historia de vittnade om. En ärorik historia då Istanbul/Konstantinopel utgjorde det stolta omanska riket.

Pamuks beskrivningar av människor, deras vanor, deras utseenden, deras sociokulturella och ekonomiska hemvister, deras uppgång och fall är synnerligen fängslande vill jag påstå.
Hans iakttagelser av sina egna reaktioner inför vissa typer av människor beroende på i vilken relation de står till hans familj eller vilken hierarkisk ordning de har i samhället är både uppriktiga och fyllda av självkritik, en retroaktiv självkritik.

Till detta kan läggas hans berättelser om fadern, modern och brodern, deras förtjänster och brister, familjens utåt upprätthållna fasad av en lycklig, rik och välmående familj sammanhållen av starka familjeband. Denna bild kontrasteras av hans 'rapporter inifrån' (mitt uttryck) som går stick i stäv med en officiella bilden av familjen Pamuk.

Pamuk är också uppriktig vad gäller det faktum att hans fars generation är den som raserar den Pamukska förmögenheten som skapats av förfäderna.

Faderns 'snedsprång' skildras också indirekt men däremot får man aldrig veta om inte också modern hade någon eller några relationer vid sidan om sin officiella relation med maken. Kanske en idealisering av Pamuk eller en snedvriden bild av fadern?

Orhan och broderns stridigheter, deras revirtänkande som utgörandes både en lek, allvar och ett sammansvetsande beteendemönster är också synnerligen väl skildrade. Ytterligare beskrivs också hans riktigt stora - första(?) - kärlek, den unga kvinna som han erbjuder sig att måla av och som han senare med stort besvär och mötandes många hinder, inleder en relation med. Denna relations utveckling byggs sakta upp under några sidor i boken men det blir aldrig långtråkigt utan mer en rar berättelse om ungdomlig blyg kärlek som också var omgärdad av hysch-hysch då omgivningen och traditionerna inte påbjöd att man för öppet visade sina känslor, en ung kvinna och ung man emellan.

Denna relation tar ett abrupt slut då hon skickas i väg för studier till Schweiz.

Pamuk skildrar även hans neddykande i den misär som är en del av Istanbul. Han vill även komma i kontakt med denna, kanske inspirerad av de franska författare och andra som tidigare besökte Istanbul och även skildrat fattigdomen, sjukdomarna, kriminaliteten och prostitutionen.

Han ger referenser till den store orientalisten Edward Said som han dock ger en mild skopa ovett för sina skildringar, så som jag uppfattar det.

Natur- och stadsskildringarna, miljöerna är också väl återgivna.

Bosporens inlopp, de stora fartygen som utgör en passion för honom, hans tecknande och målande, faderns uppskattande men samtidigt alltför lite uppfordrande komplimanger riktade till sonen oavsett vad denne företog sig, sätts i relation till moderns mer jordnära och kanske också mer realistiska uppmaningar om att försöka tänka på sin framtid vad gäller arbete och studier bl.a.

Fadern har ett större mått av laissez faire-attityd medan modern inte vill att sonen slösar bort sin tid på drömmerier som inte leder någon vart. Hon är mer pragmatisk, fadern ej så engagerad då hans arbete slukar mycket av hans tid och han uppenbarligen ej känner sig ha tid att engagera sig i sonens uppfostran och framtid.

På det hela taget fann jag denna bok mycket läsvärd och ser fram emot att läsa flera av Pamuks litterära alster.

(Foto Orhan Pamuk kopierad från:http://www.haberalp.com/m/?id=70751)
(Foto Istanbul. Minnen av en stad kopierad från: https://www.tradera.com/item/1110/349104383/orhan-pamuk-istanbul-minnen-av-en-stad-)

Moderna museet 50 years!

Above, the inauguration of The Museum of Modern Art in 1958

The Museum of Modern Art (Moderna museet) in Stockholm this year celebrates its fiftieth anniversary!

It was founded in 1958 by - among others - Pontus Hultén, our foremost and most famous individual inspirer within the world of museums. He was also the first director for or head of the museum between 1960 and 1973.

Above: Pontus Hultén as a young man

It's not an exaggeration to say that he has been the most important person for the international reputation Moderna museet gained during these years.

Unfortunately there is an ongoing discussion within the museum whether or not they have the necessary economical means to complete the work catalogizing his collection of art, a collection donated to the museum after his death.

Above: Pontus Hultén in his "Önskemuseum"

This is rather typical for Sweden I would say. 
We here talk about a person who is the single most important individual for the creation and development of this museum and also the first director of, among other museums, Centre Georges Pompidou in Paris. 
In spite of this one discuss the necessity of completing this important work.

Above: Pontus Hultén in front of what shall become Centre Pompidou

A person working within the museum the other day said to me:

"It's as if the present management looks upon his collection as only 'a lot of work' in a negative way".

If this had been a museum of industrial achievements in Sweden, this discussion would never have taken place. We are unfortunately a technological and technocratic country where the humanities is of very little interest, both to the 'average' Swede, and the politicians - unless it generates money to the state, of course.

I hope - but hardly believe - that this attitude will change!

(Photo of inauguration of the Museum of Modern Art taken from: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/1292)

(Photo of Pontus Hultén as a young man taken from: https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/samlingen/forskning/pontus-hulten-och-moderna-museet/)

(Photo of Pontus Hultén in front of the construction work place of Centre Pompidou taken from: https://www.centrepompidou.fr/cpv/ressource.action?param.id=FR_R-8128de60b682b941288dfc615a0ee5&param.idSource=FR_E-f630cb6b47a870fff67fc44ae183796e)

(Photo of Pontus Hultén in his "Önskemuseum" taken from: pontus-hulten-i-utst-onskemuseet-moderna-museet-1963_f_anders-engman_1500x1022-485x330)

Andy Warhol in Stockholm

I have already written on our joint blog, Aurore and mine, about the grand Andy Warhol-exhibition displayed at the Museum of Modern Art in Stockholm (Moderna museet), starting today, the 9th of February. This is just a small reminder.

Go and look, if you can (if you are interested in the art of Warhol).

Last year the museum also arranged a rather important retrospective with works by Robert Rauschenberg. I find Rauschenberg interesting to listen to when he talks about his art or art in general, as he did via videos installed in the exhibition halls.

(Photo Andy Warhol 'strangled' copied from: https://www.nationalgalleries.org/art-and-artists/85331/self-portrait-strangulation)

(Photo Andy Warhol as a woman copied from: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjsu5VZ0CbE5nXMLmcCGAHzc_9PR5ZVDVGLXq2qY4Kx3HgxEZ4czgvjZiAzH-j3FwQZUYRzI1Q72cwLcN2gKjCI1tvzXlNYKywoA2f7YShLfDHumRSRwDsT4-xZYTnIiEd0QUf2_g/s320/Andy+Warhol.jpg)

The Alban Berg quartet exists no more!

Regarded as one of the most famous - and I would say foremost - string quartets, the Alban Berg quartet quit playing after almost forty years. They were constituted as a quartet in 1971.

One of the members - Tomas Kakuska - recently died and the rest of the musicians have found it hard to continue after this.

Some have said that a quartet becomes like a family.

Many musicians say that a string quartet is the most demanding form of playing ensemble music.
It requires both being good musicians as well as good friends.
It's also said - in connection to being an ensemble musician - that before having played together for twenty years, you are regarded as a beginner - a novice.

The Alban Berg-ensemble starts a farewell concert in London this week and they end with a concert in Teatro Colon in Buenos Aires in July.

Facebook again

Since I started to use Facebook my blogging has radically decreased. 

This is of course not - as some people claim - because you get 'addicted' to Facebook. I do have personal discipline and I don't blame neither the creators of Facebook nor other users for me having spent to much time there.

It's of course because this is a relatively (I say relatively as things in cyberspace tend to change more rapidly than anyone can keep track on) new phenomena and one can find people who share the same interests and ideas or with whom one can discuss more or less interesting subjects.

The response on FB is more direct than on a blog, unless you're not one of those bloggers who - for more or less good reasons (often less) - become renowned.

Unfortunately there are too many people intermittently sending ridiculous messages and applications and this is not the way I want to use FB. 

I have once - unfourtunately - been one of those.

On the other hand there are some very active groups or 'causes', discussing interesting subjects and sharing opinions and knowledge. I have tried to be as active as possible on those 'walls' too and this is of course much more interesting.

One of these 'causes' is 'Stop Global Warming' where discussions concerning GW and the impact of humans have been lively.

Another one I have joined is 'Support the Campaign for Cancer Research', a third 'Animal rights' and so on. 

All these groups change their name from time to time even if the content is the same.

These are the 'Causes' but there are also the so called 'Groups' and here I participate (as one of many 'groups') in 'Shakespeare & Co' where we discuss different genres of literature, not only Shakespeare (so far not at all actually). We are for example reading one book from each and every Nobel laureate in litterature. We started with Doris Lessing and have now continued with Orhan Pamuk.

At the same time we also study older literature we regard as 'classics', books by Mark Twain or 'Die Elixiere des Teufels' by E. T. A. Hoffman e.g.

Now I should underline that I had already read quite a number of Nobel Laureates in Litterature and in 1997 a friend and I started the ambitious project called "we will read all the literary works by all the Nobel Laureates!" Good Luck!?
Well we started and read everytning published in Swedish or another language we mastered from Dario Fo 1997 until Orhan Pamuk in 2006. After this it has been some works here and some works there by each and every writer.

We also, in the above group, discuss film and music and arrange small contests.

Displaying your favourite music and studying other people's lists is sometimes quite interesting as you can 'steal' their favourites, making them yours and not least discover music and artists previously unkown to your ear.

These are only a few examples of all the different groups and causes I participate in but I guess most people today know what Facebook is even though not everyone uses its full potential.

On the contrary, a lot of time is spent on - as I said before - different kinds of 'games' or 'applications' and some users fill their pages with only this and forget to engage themselves in the much more interesting and stimulating discussions.

Maybe I shouldn't say forget because it's more a question of some people using Facebook to get in contact with potential friends and more specifically dates and 'bed-mates'.

Below Mark Zuckerberg trying to explain what FB is and what it can do (a bit shortened interview or discourse):

(Facebook-logo copied from : https://preparednesspro.wordpress.com/about-preparedness-pro/facebook-logo-jpg/)
(Picture of a burning Earth copied from: https://grist.org/article/2009-12-16-only-the-numbers-count-and-they-add-up-to-hell-on-earth/)

(Photo Doris Lessing copied from: http://azumi57.unblog.fr/2008/04/04/doris-lessing/)

(Photo Orhan Pamuk copied from: https://www.alamyimages.fr/photos-images/turkish-orhan-pamuk-r.html)

Winston Churchill is dead!

After my marriage in France the 28th of December, I have started to dream a lot. The strange thing is that I remember my dreams, something I seldom did before.

A time ago I had this dream:

Winston Churchill had suffered a heart attack (cardiac infarct) and we (more or less me) had to take him to hospital. It seemed though as if the only way to do so was to carry him and I had to do it.
Besides me and Churchill there was an assistant to Churchill who never tried to help me carry the old prime minister. He only tried to encourage me by shouting: "Jolly good, keep it up...!".

I remember that I once fell down on one of my knees under the burden but through a strong burst of effort, I managed to continue.
We arrived at the hospital but there Churchill died, in spite of my attempts to save him.

I had my dream interpreted by my very good friend Siw-Marie .
Now she's given me her explanation of the dream!