söndag, februari 24, 2008

Djävulselixiret/Die Elixiere des Teufels

Har nu avslutat läsningen av Djävulselixiret (Die Elixiere des Teufels) av E.T.A. Hoffman.

Denna bok har varit en del av läsningen som ingår i den lilla 'bokklubb' på Facebook (svenska nätverket) som vi kallar 'Shakespeare & Co', vilket dock inte explicit har med Shakespeare att skaffa.

Boken kan ses som en resa genom den kristna dogmatiken rörande bl.a. läran om arvsynden.
Vi kan här se att man tillmäter den kristna arvsyndsläran stor relevans i det att Hoffmann gör gällande att den synd fadern gjort sig skyldig också är avgörande för de synder som sönerna gör sig skyldiga till.
Dock måste detta ses inte explicit som 'faderns synder' utan den synd som vi alla bär på som emanerar från 'den första människans', Adams, synd.
I denna Adams 'syndiga' handling lades fröet till den synd som vi alla är bärare av och som vi aldrig kan bli av med.
Däremot erbjuder den 'andre Adam', Jesus Kristus (i kristen tradition självfallet) en förlåtelse för den 'skuld' vi bär på för den 'syndiga själ' vi alla är 'kontaminerade' med.
På samma gång finns här ett frö till tanken om den sociala miljöns inverkan på en individ.
Uppfostran, det goda exemplet anförs som en motkraft mot arvsyndens fördärvliga inverkan.
Medardus brottas ju hela tiden mot sin 'ondska', sin destruktiva sida och lyckas till slut försonas med sig själv, sitt liv och Gud.

Här finns också offertanken, det ställföreträdande lidandet representerat.
Mot slutet av boken, då Aurelia/Rosalia dör, först då inträder den känsla av försoning hos Medardus som han så länge sökt.
Det krävdes alltså hennes offerdöd, symboliskt framför altaret, för att Medardus skulle nå sin 'frihalsning', sin frälsning från det 'onda'.
Aurelias död skedde också framför altaret men inte altaret som ett verkligt offerlamm, eftersom den kristna tron endast erkänner existensen av ett specifikt offerlamm som försonat allas våra synder, nämligen Jesus Kristus ('Agnus Dei')

I allt detta finns också tanken om kvinnan som 'fresterskan', precis som i lustgården där Eva frestade Adam med äpplet. Här är det Aurelia som en gång frestat den då förhållandevs fromme Medardus att 'avfalla' från tron och den rätta vägen genom sin kärleksförklaring till honom.
Hoffmann ger här till del Aurelia skulden för Medardus 'syndafall' genom att hon via sin kärleksförklaring i bikten, lockade fram de 'syndfulla' idéer som sedan kom att invadera Medardus tanke- och känsloliv.
Precis som i Lustgården, har här kvinnan som förförare (förförerska)/frestare (fresterska) alltså en framträdande roll.
Här laborerar Hoffmann med en myckenhet av kristet tankegods och dogmatik. Arvsyndsläran, dödssynderna, det ställföreträdande lidandet. Allt detta blandar han samman i en cocktail där vi får följa Medardus på en pilgrimsresa bland törnen, fyllt av motgångar och destruktiva handlingar men samtidigt mötandes individer som bär på 'goda' tendenser, människor vilka försöker locka honom tillbaka till ett liv i kristi efterföljelse - Imitatio Christi idealet - som också är ett tema.

En viss kritik mot kyrka och kloster anser jag mig kunna förmärka samtidigt som Hoffmann vill visa att det bland påstått fromma eller troende finns alla kategorier människor, allt från dem som till synes lever i enlighet med de höga ideal som en kristen eller annan tro innefattar, till dem som lever i en gråzon däremellan och dem som likt Medardus vandrar bort från det goda för att följa sina egoistiska instinkter och endast tillfredsställa sitt behov av njutning. "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" (Rom. 7:19).

Man skulle kunna säga att idealisten ställs mot libertinen (libertinisten). Här är idealet den kristna trons grundvalar som ställs mot dess raka motsats - så som man ser det i kristen tro - det utsvävande, egoistiska, självförhärligande livet med alla dess nöjen och frestelser. Dock är ju också en libertin en person med ideal men inte kanske just kristna ideal.

I det stora hela är det en intressant idéroman med inslag av det bisarra, det mystika och en hög grad av förväxlingsproblematik om vi ser till de olika i berättelsen invävda figurerna och deras inbördes förhållanden.
Jag kan dock tycka att det finns en hel del unket tankegods som gör att betyget dras ned en aning.

0 commentaires: