söndag, februari 10, 2008

Istanbul, Orhan Pamuk

Nu har jag läst igenom 'Istanbul' av Orhan Pamuk och uppskattade den långt mer än förra boken av en Nobelpristagare jag läste: 'Den femte sanningen' ('The Golden Notebook') av Doris Lessing.

I Pamuk's bok förekommer som ni kanske vet ordet 'melankoli' ('hüzün') i större utsträckning än något annat uttryck i denna bok.
Detta begrepp har många betydelser och Pamuk försöker bringa klarhet i vad just han menar med detta ord eller vad det kan sägas ha för övergripande betydelse i det Istanbul som är hans och som är han.
Han förstår det som en 'stads-själ', som samtidigt är ett uttryck för den själ som även är Istanbulbons, vilken ibland kan vara och många gånger tycks vara en och densamma.

Melankoli och det franska begreppet 'tristesse' analyseras och han jämför dessa uttryck med varandra.
Emedan sistnämnda i den franska litteraturen, så som Flaubert eller Gautier beskriver den, inte kan sägas utgöra ett begrepp fyllt med positiva konnotationer är begreppet hüzün mer komplext.

Pamuk talar även om den förening av eller blandning mellan öst och väst som kan sägas innebära att se det 'östliga' Istanbul med 'västliga' ögon. Här nämner han bl.a. memoarskrivaren Abdüllhak Sinasi Hisar, poeten Yahya Kemal, romanförfattaren Ahmet Tanpinar och historikern och journalisten Resat Ekrem Kocu. Dessa kallar han 'melankoliska' författare vilka ser på sitt Istanbul med 'andras ögon' (mitt uttryck).

Här inbegrips också såvitt jag kan förstå den ovilja att se det gamla samhället - den gamla staden - raseras och se det nya bryta in. Det gäller här raserandet eller förändringen av både folkliga tradtioner, kultur, arkitektur samt de äldre delarnas pågående förfall.
Samtidigt som det gamla byggnaderna var i ett rivningsfärdigt skick, var detta att riva och bygga nytt till del att rasera en del av den hüzün som bottnade i den historia de vittnade om.
En ärorik historia då Istanbul/Konstantinopel utgjorde det stolta omanska riket.

Pamuks beskrivningar av människor, deras vanor, deras utseenden, deras sociokulturella och ekonomiska hemvister, deras uppgång och fall är synnerligen fängslande vill jag påstå.
Hans iakttagelser av sina egna reaktioner inför vissa typer av människor beroende på i vilken relation de står till hans familj eller vilken hierarkisk ordning de har i samhället är både uppriktiga och fyllda av självkritik, en retroaktiv självkritik.
Till detta kan läggas hans berättelser om fadern, modern och brodern, deras förtjänster och brister, familjens utåt upprätthållna fasad av en lycklig, rik och välmående familj sammanhållen av starka familjeband. Denna bild kontrasteras av hans 'rapporter inifrån' (mitt uttryck) som går stick i stäv med en officiella bilden av familjen Pamuk.

Pamuk är också uppriktig vad gäller det faktum att hans fars generation är den som raserar den Pamukska förmögenheten som skapats av förfäderna.
Faderns 'snedsprång' skildras också indirekt men däremot får man aldrig veta om inte också modern hade någon eller några relationer vid sidan om sin officiella relation med maken. Kanske en idealisering av Pamuk eller en snedvriden bild av fadern?
Orhan och broderns stridigheter, deras revirtänkande som utgörandes både en lek, allvar och ett sammansvetsande beteendemönster är också synnerligen väl skildrade. Ytterligare beskrivs också hans riktigt stora - första(?) - kärlek, den unga kvinna som han erbjuder sig att måla av och som han senare med stort besvär och mötandes många hinder, inleder en relation med. Denna relations utveckling byggs sakta upp under några sidor i boken men det blir aldrig långtråkigt utan mer en rar berättelse om ungdomlig blyg kärlek som också var omgärdad av hysch-hysch då omgivningen och traditionerna inte påbjöd att man för öppet visade sina känslor, en ung kvinna och ung man emellan.
Denna relation tar ett abrupt slut då hon skickas i väg för studier till Schweiz.
Pamuk skildrar även hans neddykande i den misär som är en del av Istanbul. Han vill även komma i kontakt med denna, kanske inspirerad av de franska författare och andra som tidigare besökte Istanbul och även skildrat fattigdomen, sjukdomarna, kriminaliteten och prostitutionen.

Han ger referenser till den store orientalisten Edward Said som han dock ger en mild skopa ovett för sina skildringar, så som jag uppfattar det.

Natur- och stadsskildringarna, miljöerna är också väl återgivna.
Bosporens inlopp, de stora fartygen som utgör en passion för honom, hans tecknande och målande, faderns uppskattande men samtidigt alltför lite uppfordrande komplimanger riktade till sonen oavsett vad denne företog sig, sätts i relation till moderns mer jordnära och kanske också mer realistiska uppmaningar om att försöka tänka på sin framtid vad gäller arbete och studier bl.a.
Fadern har ett större mått av laissez faire-attityd medan modern inte vill att sonen slösar bort sin tid på drömmerier som inte leder någon vart. Hon är mer pragmatisk, fadern ej så engagerad då hans arbete slukar mycket av hans tid och han uppenbarligen ej känner sig ha tid att engagera sig i sonens uppfostran och framtid.

På det hela taget fann jag denna bok mycket läsvärd och ser fram emot att läsa flera av Pamuks litterära alster.

(Photo Orhan Pamuk and 'Istanbul' copied from: http://www.balkantravellers.com/images/stories/useful_reads/pamuk.jpg)

0 commentaires: