Kulturen och hälsan

I en bok med namnet Kulturen och hälsan. Essäer om sambandet mellan kulturens yttringar och hälsans tillstånd (Santérus förlag), diskuterar ett antal vetenskapsmän och konstnärer, som i sin professionella gärning kommit i kontakt med dessa begrepp, kulturens betydelse för just hälsa och välbefinnande.

Har inte läst denna bok (som utkom i början av 2009) men med utgångspunkt från Merete Mazzarellas recension i Svenska Dagbladet - Ingen vill väl bada bubbelbad hela tiden - tycks det som om alla skribenter utgår från WHO:s defintion på begreppet hälsa:

”Hälsa är inte bara frånvaro av sjukdom och handikapp utan fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.".

Denna definition är dock otroligt vittomfattande och dessutom dunkel, nästintill odefinierbar.

Vad innebär "fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande"?

Kan man överhuvud veta om man uppnått ett sådant tillstånd och är det mätbart eller talar vi här om en känsla som korresponderar mot detta tillstånd?

Oavsett om det rör sig om ett 'mätbart' tillstånd eller endast en känsla, kan det aldrig röra sig om annat en ett synnerligen efemärt stadium i en människas tillvaro, eftersom det förutsätter en teoretiskt sett 'perfekt' - eller för att använda ett populärt uttryck - optimal situation, ett fullständigt ekvilibrium.

Dessutom är en definition av detta slag underkastat subjektiva värderingar, varför det mer låter som en utopisk bild, ett mål att sikta mot, trots att det är ouppnåeligt ('sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna').

Likheterna med, inte minst socialdemokratins önskan att skapa A-barn och med social ingenjörskonst forma det 'perfekta samhället', lurar här bakom hörnet och vi vet att denna ambition skapade världens första rasbiologiska institut.

Det är av dessa och många andra skäl som WHO:s definition länge kritiserats.

Dels därför att - som jag ovan skrev - detta tillstånd är ouppnåbart dels därför att det utgör en subjektiv eller i bästa fall intersubjektiv definition dels därför att det skulle förutsätta en hälso- och sjukvård av en omfattning som skulle sluka alla resurser i ett samhälle dels därför att det åsidosätter alla faktorer som har med enskilda människors livsföring att göra, miljö- klimat-, sociala- ekonomiska- samt genetiska faktorer.

I tidningsartikeln citeras Karin Johannisson i det att hon skall ha yttrat:

”Hälsobegreppet har alltså kommit att definieras kulturellt, som ett värde.”.

Ett värde för vem, vilka eller vad kan man fråga sig? Jorden, ekosystemet, staten, den enskilde, de omgivande grupperna i form av närstående, vänner, arbetskamrater etc?

Läkaren Christina Doctare föreslår en annan definition:

”Hälsa är balans mellan kropp och själ och ande och att leva i frid med sig själv och i fred med andra.”

Denna definition är en aning mer flexibel och öppen för enskilda tolkningar.

Den implicerar också den trikonomi som finns representerad i olika tankesystem men som av naturvetenskapliga forskare oftast förnekas eftersom begreppen själ och ande hänvisar till entiteter vars existens inte med naturvetenskapliga metoder kan bevisas.

Dock talar man även inom naturvetenskapen om ett 'holistiskt synsätt' där andra faktorer än de rent mätbara, skall vägas in i synen på en människa och hennes hälsa eller ohälsa.

Hur denna balans mellan de olika 'delarna' hos en människa skall uppnås är en annan fråga som även den fordrar individuella bedömningar och dito lösningar.

För den enskilde individen är hälsobegreppet självfallet något som måste definieras utifrån dennes/dennas egna erfarenheter av hälsa/ohälsa; välbefinnande/obehag.

Dessa erfarenheter är präglade inte bara av den enskildes rent subjektiva känslor utan av hur denne låter sig influeras av samhällets eller närståendes definitioner av och uttryck för hälsa/ohälsa.

Sett i relation till de individuella erfarenheterna leder detta att alla kommer att se på hälsobegreppet ur lite olika perspektiv och i många fall med användande av helt olika definitionsmässigt innehåll.

Inget nytt alls men trots detta något som många bortser från tycks det mig.

Det värde som skall tillmätas detta högst individuellt upplevda tillstånd, kan därefter kalibreras utifrån användande av olika parametrar.

Sett ur den enskildes perspektiv är frågan alltid: Vad är viktigast?

Att jag känner ett välbefinnande trots att jag kanske lever ohälsosamt genom att äta för mycket fet mat, dricka alltför mycket alkohol, röka eller att avhålla mig från allt det som skänker mig denna - om än momentana - njutning?

Nu kanske någon frågar sig om det inte går att finna en medelväg mellan dessa båda eller om jag inte som enskild både kan träna, vara i god fysisk (och psykisk) form samt äta gott, dricka alkohol och kanske också till viss del röka och jag ser inte att detta skulle vara omöjligt.

Vi känner väl alla någon eller några människor som både håller sig i god fysisk (och kanske psykisk) form men som samtidigt äter och dricker gott samt kanske även nyttjar tobak till viss del, även om det stora flertalet forskare skulle säga att detta sista inte ingår i en god livshållning.

I andra fall tycks det vara antingen-eller.

Antingen äter och dricker man excessivt (Jan Stenbeck) eller så håller man en 'regim' som ibland kan leda till en viss överdrift i den andra riktningen, där varje kalori räknas minutiöst.

Danmark brukar ofta framhållas som ett land där befolkningen äter alltför fet mat, dricker stora mängder alkohol men samtidigt har ett stort mått av välbefinnande - i internationella studier alltid i toppskiktet vad gäller denna sista parameter.

Är det då inte bra?

Återigen: Ur den enskildes perspektiv måste självfallet välbefinnandet vara det viktigaste.

Man kan fråga sig om den enskilde vid livets slut om och när sjukdom drabbar denne - sjukdom kanske orsakad av detta leverne - fortfarande anser att han/hon valt rätt?

Den frågan har dock inget givet svar.

Ur ett samhällsperspektiv kan man se detta ur ett ekonomiskt perspektiv.

Ju sämre hälsa - orsakad av ett 'osunt' leverne bland befolkningen - desto större omkostnader för hälso- och sjukvården. Detta dränerar pengar från andra sektorer.

Om orsakerna anses stå att finna i att människor själva orsakat sig dessa sjukdomar, kan det anses oförsvarligt.

Nu är sambanden inte så enkla eftersom genetiska, sociala och ekonomiska faktorer - bland andra - spelar samman för hur en människas hälsa utvecklas.

Gunnar Bjursell

Min namne använde i en artikel för många år sedan jämförelsen mellan Winston Churchill och
Jim Fixx (den s.k. 'joggingprofeten' i USA).

Winston Churchill

Förstnämnde var kraftigt överviktig, rökte kopiöst, drack alkohol och levde under stor psykisk och kanske också fysisk press. Dock blev han 91 år gammal och var nog ganska nöjd med sitt liv, sett i retrospektiv. James 'Jim' Fixx idrottade och var inte minst känd som löpare och löparcoach kring vilket han skrev en bok som kom att bli löpningens 'bibel' (The Complete Book of Running). Han dog vid 51 års ålder av en hjärtattack. Vid obduktion fann man en kraftigt utvecklad arteroskleros. Detta stod att finna i 'dåliga gener', om man nu skall använda det uttrycket. Bland männen i släkten fanns flera liknande fall och fadern drabbades av sin första hjärtattack när han var 35 och dog av den andra vid 42 års ålder.
Vi ser här hur komplicerat det kan vara att försöka utsäga något om människors framtid i ett hälsoperspektiv. Detta innebär inte att man skall propagera för ett excessivt rökande och drickande utan endast inse att det inte finns några patentlösningar kring hur hålla sig frisk och leva länge.
Det brukar alltid vara roande att höra gamla människor som uppnått hundraårsstrecket förklara varför de blivit så gamla, eftersom denna ointelligenta fråga alltid kommer upp till ytan i samtal med dessa.

I vissa fall har man levt, som man anser, 'sunt', i andra fall beror det på ett måttligt eller mer än måttligt intag av alkohol, i ytterligare andra fall - som med en god väns gamle farfar som blev 102 år gammal - fanns ingen förklaring men däremot hade han rökt sedan 13 års ålder! Till saken hör att hans bröder båda blivit 104 och 106 år gamla.

Samtidigt kan det vara viktigt att konstatera att ju sjukare människor blir - eller av det 'terapeutiska samhället' anses bli - desto mer växer den sektor som sysslar med forskning och utveckling av läkemedel, desto större behov av fler läkare, sjuksköterskor och undersköterskor och medicinsk-teknisk utrustning, vilket kan leda till vissa samhällsekonomiska vinster och inte minst, storvinster till läkemedelsföretagen.

Sistnämnda en synnerligen tveeggad 'vinst', om vi ser till dessa bolags metoder för att maximera sina vinster.

"Hälsotillståndet i det moderna västerländska samhället är alarmerande", säger Gunnar Bjursell, professor i molekylärbiologi och ordförande i den nationella styrgrupp som i ett första skede kommer att driva projektet Kultur och hälsa, i en artikel i Göteborgs universitets publikationer (som i skrivande stund jag inte kan länka till).

Vidare säger han i samma artikel:

"Vi har aldrig haft större möjligheter att behandla sjukdomar men samtidigt förmodligen aldrig varit sjukare. Vi vet vad det beror på. Vi äter och lever oss sjuka. Vi vet också att vi inte kan fortsätta med det. Vi måste finna vägar till ett friskare liv och en högre grad av välbefinnande. En sådan väg är kulturen. Sambandet mellan kultur och hälsa blir allt tydligare".

Området kultur-hälsa är därför i den internationella forskningen föremål för stor uppmärksamhet.

Gunnar Bjursell talar också om forskning i Storbritannien och USA där studier av våra känslor och belöningssystem kunnat visa att vår hjärna reagerar positivt på beröring, konst och musik. Det tycks vara fråga om effekter som låter sig användas såväl preventivt som terapeutiskt. Med kultur kan man med andra ord både förebygga och bota.

Att kultur i vid bemärkelse har en rad positiva effekter, det kan vi nog vara överens om.
Även här skulle man dock behöva definiera vad man menar med kultur men om vi generellt talar om musik, litteratur, film, konst i alla former kan det nog räcka som en avgränsning i detta fall.

I samband med att jag arbetade vid psykiatriska kliniker i Stockholm, märkte jag det självklara att alla ovanstående kulturområden hade positiv inverkan på patienterna, de som orkade ta till sig detta utbud.

Viktigt var även fysisk träning.

Dock tror jag att det är långt mer väsentligt att hålla hjärnan levande via att stimulera den, än att hålla sig i god fysisk form utan att för den skull hemfalla åt fysisk slapphet. Återigen: Inget hindrar att man odlar dessa båda funktioner.

Generellt tror jag att läsning, musiklyssnande, konstupplevelser och film har en otroligt viktig roll att fylla, inte bara för att komma tillrätta med ohälsa utan generellt för att motverka intellektuell avtrubbning, tillbakabildning av hjärnans funktioner, vidgade kunskapshorisonter m.m.

Jag ser dock inte kulturen som något instrumentellt utan som det mest essentiella för ett samhälles och dess medborgares utveckling.

Kulturen är inte underhållning, även om den kan vara det också, kulturen är själva livsnerven i ett samhälle, det som mer än annat skapar ett 'mervärde' om än ej ekonomiskt.

Detta mervärde består i medborgare som utvecklas till att bli mer kritiska och kunniga om andra människors och kulturers tänkande och funktioner. Kulturen kan få oss att se bortom oss själva och vår trånga horisont, få oss att bli influerade av och förstå mer av vilka vi är, varför vi vandrar här på jorden, vart vi kan vara på väg och varför.

Den kan stimulera oss till att se det som sker bakom det som synes ske, både i den kulturella upplevelsen i sig men även omvandlat i hur vi ser på vårt och andra samhällen, vår och andras kultur, historia och traditioner.

När jag ser en film, läser en skönlitterär bok, lyssnar på musik, ger det mig olika impulser av intellektuell och känslomässig karaktär, impulser till att vilja läsa, titta och lyssna mer och att se hur detta kan spegla livet på jorden, för mig som individ och för hela det kollektiva människosläktet - och inte minst viktigt - andra levande varelser.

Kulturella uttryck av skilda slag säger alltid något om oss som människor och vår relation till världen, allt annat levande och den mänskliga existensen i stort.

Kulturen är viktig för hälsan men det skall inte stanna vid denna instrumentella funktion.

Man skall inte läsa, lyssna på musik, se på film eller konst, uppleva taktila sensationer för att primärt uppnå en god hälsostatus, man skall göra det för att utvecklas som individ på alla plan; intellektuellt, emotionellt, kunskapsmässigt (i ordets vidaste bemärkelse, inte bara 'rent kognitivt') och mognadsmässigt.

Detta behöver sedan inte utmynna i annat - som exempelvis en mer 'produktiv individ' eller ens en mer socialt välfungerande individ - det räcker att 'fylla på' förrådet av upplevelser, utan att man kan se någon annan funktion än själva välbefinnandet.

Känslan av att exempelvis ha en hög grad av allmänbildning är i sig en välbehagskänsla som inte behöver annan motivering än dess egen existens i sig.

Kultur är säkert bra för hälsan men en kulturellt vidsynt och allmänbildad människa, kan säkerligen också klara ohälsa bättre än den kulturellt handikappade.

(Photo Gunnar Bjursell copied from: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/3/37/Gunnar_Bjursell.jpg/180px-Gunnar_Bjursell.jpg)

(Photo Jim Fixx copied from: https://www.villages-news.com/2018/02/24/running-guru-jim-fixxs-death-shocked-nation/)

(Photo Winston Churchille copied from: https://www.larousse.fr/encyclopedie/personnage/sir_Winston_Leonard_Spencer_Churchill/113615)