Utbildning igen!

Idag, onsdag 11/10, återgavs i Morgonekot en rapport från Vetenskapsrådet om att svensk forskning tappar mark jämfört med andra länder mätt i antalet publicerade och citerade forskningsrapporter.

Detta skulle fr.a. gälla inom det medicinska och naturvetenskapliga området.
Det är inte förvånande och har fr.a. med den bristande kvalitet som vidlåder många universitetsutbildningar i vårt land.

Den förra socialdemokratiska regeringen hänvisade till OECD-rapporter som visade att vi i Sverige har det största antalet utexaminerade universitetsstuderande med magister- eller doktorsexamina.
Till detta kom att Sverige var det land eller ett av de länder som satsade mest på den högre utbildningen per capita.
Detta kan förvisso vara sant men det intressanta är inte kvantitet utan kvalitet.

I min förra blogg om utbildning (10/10) skrev jag just om att många studeranden från andra länder upplever att utbildningsnivån ligger på en alldeles för låg nivå i vårt land, inte minst gällande humanioraområdena inom universiten.

Kraven är för lågt satta på universitetsuppsatsers och -avhandlingars omfång och innehåll.
Det pensum man skall tillgodogöra sig är inte alls så omfångsrikt som motsvarande krav på samma nivå i många andra europeiska länder.

Detta gäller inte generellt och på alla nivåer men i alltför hög utsträckning uppenbarligen, det är åtminstone den uppfattning jag fått av de kontakter jag har med utländska akademiker.
Här kanske vi får söka orsakerna till att svenska forskare i mindre utsträckning citeras i utländska vetenskapliga sammanhang.

Höj kraven och se inte endast till de kvantitativa, mätbara resultaten inom utbildningsväsendet (antalet magistrar, doktorer etc.)!
Om så inte sker kommer Sverige - inom ett stort antal områden - inte kunna hävda sig internationellt inom olika forskningsdiscipliner, ett mål de flesta politiker från vänster till höger tycks anse vara viktigt att uppnå.
Detta gäller inte endast inom det naturvetenskapliga fältet utan fr.a. humaniora, enligt mitt förmenande.
Detta skriver jag efter att ha - som ovan och tidigare nämnts i det jag skrivit - avhört samtal och samtalat med utländska akademiker som anser att vissa utbildningar inom humaniora - och på vissa högre nivåer - håller en oerhört låg kvalitativ nivå i jämförelse med vissa andra europeiska länder, exempelvis Frankrike.
Man skall då komma ihåg att Tyskland i sin tur, inom många utbildningsgrenar, anses ha en högre utbildningssnivå än Frankrike!
Var hamnar Sverige?
Jag tror trots allt att Sverige inom naturvetenskapliga och tekniska samt ekonomiska discipliner, håller någorlunda jämna steg med andra nationer men trots allt lägre än de här nämnda länderna samt inte minst USA.

En annan detalj men viktig sådan i sammanhanget är att ordningen i skolan, t.o.m. på universitetsnivå, är låg och studiedisciplinen bristande etc.

Nedan en text tagen från tentakel.vr.se:

"Vetenskapsrådets databas från ISI Web of Sciencelänk till annan webbplats från Thomson Reuter, finns publicerad forskning sedan 1982. Thomson har ambitionen att täcka alla viktiga tidskrifter inom alla fält. Drygt 16 000 tidskrifter finns med, tilldelade ett eller flera av 256 ämnesområden. Totalt finns över 30 000 000 publikationer, mest artiklar och men även review-artiklar, letters och annat. I dessa finns över 560 000 000 citeringar. Förra året tillkom omkring 1 500 000 nya publikationer, varav drygt 21 000 med minst en svensk forskare som författare. Även om Thomsons databas är världsledande, täcker den olika ämnesområden väldigt olika. 95 procent av allt som publiceras inom kemi syns i databasen, men bara 5 procent av det som publiceras inom humaniora. Dessutom innehåller databasen huvudsakligen engelskspråkiga tidskrifter, medan mycket forskning – särskilt inom humaniora – skrivs på originalspråk."

(Image the logo OECD copied from: http://sustainableperspectives.sebgroup.com/Global/435/oecd435x266.jpg)

(Image of 'The School of Athens' by Raphael copied from: http://www.annatroberg.com/wp-content/uploads/2011/07/athens.jpg)

Utbildning i Sverige

I samband med det senaste valet diskuterades i vanlig ordning utbildningsfrågor.

Jan Björklund

Ser man till grundskolan och diskussionen kring betyg eller ej, frågar man sig varför detta utgör ett problem? Diskussionen förs ibland som vore det ett fruktansvärt ingrepp i och nästintill övergrepp mot de enskilda elevernas liv.

Då jag - född 1960 - inledde min skolgång (1967), erhöll man som elev betyg fr.o.m. tredje klass. Därefter erhöll man - om jag minns rätt - betyg i varje årskurs t.o.m. nionde klass. Senare kom det att bli tredje, sjätte, sista terminen i åttonde och nionde klass. På gymnasiet var självfallet betyg ett naturligt inslag i bedömningen av en studerandes kunskaper.

Idag talar många studeranden om den "stress" de känner p.g.a. betygssättningen!
Vad är det som stressar de studerande kan man fråga sig?

Problemet är i detta fall inte att det ställs för höga krav på elever i Sverige, utan precis tvärtom.
Just p.g.a. att skolan under allt för lång tid i mycket utgjort en 'lekplats' med alltför lågt ställda krav kan en del elever - då de når gymnasienivå alternativt universitetsnivå och kraven skärps - uppleva att detta utgör ett stressmoment. Tidigare under utbildningstiden ställs nästintill inga krav alls, inte minst sett i ett internationellt perspektiv (se nedan).
Detta är lät konstaterbart då man talar med studerande i olika årsklasser på grundskolan samt gymnasiet och frågar dem om hur många prov de har under en termin eller hur stort pensum de har att läsa.

Jämför man dessutom med elever i andra europeiska länder och deras erfarenheter av skolgång - exempelvis Frankrike som jag indirekt har erfarenhet av - framgår klart och tydligt de stora skillnader som finns i skolgång mellan dessa båda länder (och än mer mellan Sverige och Tyskland).
Utländska studerande som jag talat med på både grund-, gymnasie-, och inte minst universitetsnivå, frapperas över hur lågt satta krav man stipulerat samt den brist på ordning och studiero som är utmärkande för studier t.o.m. vid vissa universitetsutbildningar.

Att redan i de första klasserna ställa höga krav på elever/studerande är aldrig av ondo om dessa krav är nåbara och det går nog inte att argumentera för att det finns krav som är så högt satta att de är omöjliga att uppnå.

Däremot kan det för enskilda individer vara svårt att nå stipulerade mål i vissa eller fler ämnen.
Orsakerna till detta kan självfallet vara av mycket varierande art.
I vissa fall beror det på ett ointresse för ämnet i sig, i andra fall förhållanden i den enskildes liv som gör det svårt att under en viss period i livet tillgodogöra sig utbildningsinnehållet.
Dålig pedagogisk kompetens samt oförmåga att hos lärare se till de individuella olikheterna studeranden emellan kan också vara en faktor.
Bristande kunskap hos läraren i att applicera olika inlärningsmetoder på olika individer kan vara ytterligare en bidragande orsak.
Problemen kan till del även stå att finna i den övergripande läroplanen som i sig är så undermåligt utformad att den utgör ett hinder för ett lärande med gott resultat.
Många fler faktorer än dessa kan självfallet påverka en studerandes studieresultat men de ovan angivna anser jag höra till de mer väsentliga.

Dock ligger - under relativt normala omständigheter - det största ansvaret för tillgodogörandet av kunskaper hos den enskilde eleven/studeranden själv och dennes föräldrar (så länge eleven är omyndig).
Många människor i Sverige vill gärna skylla tillkortakommanden på yttre omständigheter för att slippa axla det egna ansvaret för sina liv.
Vi har i Sverige under allt för lång tid, på många områden, vant oss vid att staten och andra myndigheter skall ansvara för att det dagliga livet fungerar ända ned på individnivå och detta system skapar självfallet inte självständiga, initiativrika medborgare.

Vid jämförelser mellan länder i Europa, vad gäller kraven på uppsatser och avhandlingar, upplever många europeiska studenter att nivåerna i Sverige ligger långt under europeisk standard.

Man skall då betänka att många av de bästa universiteten i Europa inte anses ha lika hög utbildningsstandard som de bästa i USA. De bästa universiteten i Sverige går ofta inte att jämföra med de bästa i Frankrike som i sin tur, vad avser vissa utbildningar, inte når den nivå som finns vid vissa tyska universitet. De sistnämnda når samtidigt inte alltid upp till nivån vid de bästa universiteten i USA.

Uppsala universitet

Höj alltså, redan från början, kraven i skolan.
Vänj studeranden vid ett konkurrensförhållande, med utvecklande av en tävlingsinstinkt som fr.a. skall vara inriktad mot kunnande via vetgirighet.

Detta 'tävlande' skall däremot inte vara inriktat på att nå s.k. 'höga positioner' i samhället alternativt andra materiella mål. Dylika mål bordet vara mindre viktigt, sett ur ett samhälleligt, demokratiskt perspektiv. Det är kunskap och allmänbildning per se jag vill se öka.
Om sedan en rikt allmänbildad person når positioner av framträdande art i samhället, är det självfallet inte negativt.

Sorbonne

Låt de studerande som har speciella talanger och färdigheter inom vissa områden få utveckla dessa i sin egen takt utan att, i enlighet med i läroplanen stipulerade mål, tvingas invänta övriga studerande i en klass eller kurs.

De egalitära idéerna är bra om de inte drivs in absurdum.
Det är inte befrämjande för en enskild - inom ett visst område - begåvad elev att tvingas invänta sina studiekamrater.
De är inte befrämjande för de mindre begåvade heller.

Se till att de elever som behöver extra stöd inom ett visst ämne eller kanske fler, får den specialundervisning de behöver för att nå stipulerade mål och möjliggör för de elever som så önskar att gå fram fortare än sina kamrater.

Att tvinga studeranden som saknar intresse eller begåvning för teoretisk inlärning, genomgå långa utbildningar är inte heller utvecklande.
Låt dessa arbeta med arbetsuppgifter av mer praktisk art som de har ett intresse för och där de har möjligheter att utvecklas både som individer och yrkesmänniskor.

Harvard University

Som ett personligt upplevt exempel kan jag nämna en klasskamrat på gymnasiet vilken var otroligt begåvad i matematik, ett ämne som jag absolut inte fann intressant. Då övriga studerande arbetade med första boken hade han avslutat alla böcker vi skulle använda oss av under året.

Han fick dock p.g.a. läroplanens utformning inte gå vidare på högre nivå utan skulle ägna sin tid åt att hjälpa elever som inte var lika begåvade eller intresserade av matematik som han själv. Jag talade personligen med vår lärare för att få honom att tillse att denne elev gavs möjlighet läsa vidare på högre nivå och slippa sitta som 'stödlärare' åt oss andra.
Detta var dock ej genomförbart.

Skall vi som ett mål med utbildningarna i vårt land utveckla kompetenta yrkesutövare och - fr.a. - en intellektuell ambitiös elit (vi har en kategori som kan benämnas elit men de intellektuella är få i Sverige) och - det allra viktigaste - självständigt tänkande, reflekterande och ifrågasättande medborgare, måste kraven höjas på alla utbildningsnivåer.
Syftet med en höjning av kraven och kvalitén inom utbildningarna måste vara att hos människor skapa ett intresse för kunskap per se och göra meborgarna mer insiktsfulla och kunniga inom olika områden i syfte att stärka demokratin - om detta nu ses som något väsentligt.

Medborgare med ett stort kunnande och bred allmänbildning kan man från makthavares sida inte manipulera lika lätt som medborgare utan dessa egenskaper.




(Foto Jan Björklund kopierat från: http://flamman.se/a/farre-friskolor-med-jan-bjorklund )

(Bild student hängande över skolbänken tagen från: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7025309)

(Bild 'stress' à la Simpson kopierad från: http://www.lyckobloggen.se/wp-content/uploads/2010/04/stress.jpg)

(Foto doktorshatt kopierat från: http://www.gu.se/digitalAssets/1277/1277096_Doktorsavhandlingar.jpg)
(Foto Uppsala universitet kopierat från: http://web.fib.se/bildarkiv/Byggnader/uppsala_universitetshus_420.jpg)
(Foto Sorbonne kopierat från: http://www.actualitte.com/images/news/23542.jpg)
(Photo Harvard University taken from:https://tumijano.com/harvard-university/)

Fria entréer till museerna

(Denna bild visar ett museum i Tyskland som lockade med gratis entré
om man var beredd att där inträda naken)

Den nya regering som nu skall tillträda, har under valkampanjen 'hotat' med att återinföra entréavgifter till museerna i Stockholm.

Detta anser jag i många stycken vara fullständigt kontraproduktivt om nu en av många mer eller mindre uttalade ambitioner med den nya politik de borgerliga ämnar föra, är att tillse att tillgänligheten till olika kulturella uttrycksformer ökar samt att bildningsnivån höjs.

Man kan argumentera att ett museibesök inte kostar mer än ett biobesök och långt mycket mindre än en konsertbiljett eller biljett till teater eller opera.
Detta argument anser jag dock inte helt och hållet tar hänsyn till vissa grundläggande skillnader mellan de olika kulturella aktiviteter vi här talar om.
Efter ett biobesök har man fått valuta för pengarna i så måtto att man kunnat ta del av ett helt konstverk, filmen in toto. Likadant förhåller det sig med en teater-, operaföreställning eller konsert.
Med ett museum förhåller det sig annorlunda, till viss del.
Det krävs ett antal besök för att se hela utställningsmängden vid många museer, en truism värd att nämna.

Som exempel kan nämnas att jag begagnade mig av tre dagar och inalles femton timmar för att grundligt se, läsa om och med audioguide ta del av Nationalmuseums samlingar - det som är exponerat.

Med en entréavgift om åttio kronor skulle detta ha kostat mig 240:-.
Skall jag lika grundligt försöka ta del av andra museiinstitutioners samlingar, blir det en relativt stor kostnad.

Nationalmuseum, Stockholm

Förvisso kan man här anlägga ett motargument, nämligen att jag genom att se hela Nationalmuseums - eller annat museums - samlingar, de facto tar del inte av ett utan av hundratals konstverk och konstnärliga uttryck och att därför summan inte kan anses vara överdrivet stor.
Detta kan jag hålla med om till viss del, precis som man kan säga att även om jag ser en film, lyssnar till en konsert, ser ett teaterstycke krävs flera besökstillfällen för att till fullo förstå och på djupet uppskatta ett sådant verk.

I princip kan man införa en entréavgift till museerna men då skall den vara så utformad att den blir ett attraktivt och ekonomiskt överkomligt alternativ för besökarna.
Hur en utformning av dessa tariffer skall se ut kan självfallet ges olika svar.

Vill man som politiker och beslutsfattare försöka höja bildningsnivån i landet - och det är synnerligen nödvändigt - måste man öka tillgängligheten till sådana institutioner som kan ge en djupare insikt i och förståelse av vår historia, samtid och framtid.
Museerna är i detta avseende utmärkta 'bildningsorgan'.

Detta sagt med tanke på den litteraturkanondebatt som initierades genom en av folkpartiets representanter och som under hela sommaren/hösten 2006 utgjort ett återkommande diskussionsunderlag i tidningar, tv och radio.

Kanske är det dock så att man som politiker och beslutsfattare fruktar bildade, initierade, 'medvetandegjorda' medborgare, vilka med kunskapen som vapen lättare kan penetrera och genomskåda den politiska retorikens dunkla syften?
Våra beslutsfattare tillhör ju tyvärr inte en 'upplyst elit' varför det inte krävs särdeles stora insatser för att kompromettera dessas brist på kunskap och eventuellt bristande kompetens.

Låt museerna behålla systemet med fri entré och finansiera detta exempelvis genom att minska bidragen till viss idrott som idag slukar stora anslag och som till stora delar symboliserar fusk, huliganmentalitet, våld och pöbelvälde!

I annat fall, se till att ta ut en avgift som kan anses rimlig, ett begrepp som självfallet inte är helt lätt men ej heller helt omöjligt att definiera.

Ett årskort skulle dock många kunna ha råd med.
Detta inte minst om det - som i fallet med Moderna museets årskort - även ger fri tillgång till en rad andra museer och kulturinstitutioner.
Här handlar det självfallet om prioriteringar för den enskilde individen, att välja mellan materiella eller icke-materiella ting.

Moderna museet, Stockholm

(Museerna jag nämner ovan ligger i Stockholm och jag har ett Stockholmsperspektiv men det kan säkert appliceras på museer och kulturinstitutioner i andra delar av landet).

Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm
Nordiska museet, Stockholm

(Photo 'naked museum visitors' taken from: http://gfx2.aftonbladet-cdn.se/multimedia/dynamic/00575/23s28-museum-901_jp_575635l.jpg)
(Foto av Sveriges Museer-loggan kopierad från: http://www.sverigesmuseer.se/images/RSM_logo.jpg)
(Foto Moderna museet kopierad från: http://www.stromma.se/imageengine/cache/u.1325256108.s0.k600.jpg)
(Foto Nationalmuseum kopierad från: http://byggnadsvard.files.wordpress.com/2008/04/800px nationalmuseum_stockholm_20050902_0011.jpg)
(Foto Naturhistoriska Riksmuseet kopierad från: http://www.vaksalaskolan.uppsala.se/arkiv/bilder/dino07.jpg)
(Foto Nordiska museet kopierad från: http://www.photoglobe.info/blhl_stockholm/imgs/stockholm_20050725_019.jpg)