lördag, november 19, 2011

Tidigare ministrar har rätt till miljonbelopp i pension


Det är alltid intressant att diskutera pengar och ekonomi när man ser det i ett övergripande perspektiv.
Vi talar om kris i ekonomin, både i Europa, på många andra håll i världen och även i ett nära förestående perspektiv, i Sverige.
Nu bor jag i Frankrike som kan få sina tre A:n bortraderade men det är trots allt ett rikt land, precis som Sverige och även Grekland, trots allt tal om annat.

Ett återkommande inslag i dessa debatter på mikroplanet är de pengar som alltid finns att tillgå när det gäller bonusar för företagsledare, bankchefer och andra personer inom s.k. 'ledande funktioner' i samhället.
Varje gång blir människor lika upprörda när det hör talas om detta, som om det är första gången det sker trots att personer i samhällets ledande skikt alltid har tillskansat sig förmåner, utan att tillfråga andra - i fallet politiker, fråga sina vljare - om de verkligen kan sägas ha gjort sig förtjänta av dessa förmåner.
Självfallet har de inte gjort sig förtänta av dessa men om du frågar dem, så är de alltid värda de förmåner de med hjälpa av sina underlydande får sig tilldel.

Det har till och från diskuterats vad man skall göra med de pensionsbelopp som riksdagspolitiker har rätt till oavsett om de har nått folkpensionsåldern eller ej eller oavsett om de har annan sysselsättning eller ej.

Enligt det regelverk som ligger till grund för riksdagspolitikernas pensionssystem har en minister som slutat sin tjänst rätt till ett avgångsvederlag under det första året och därefter vidtar statsrådspensionen.
Storleken på sistnämnda är i sin tur avhängig den tid personen i fråga innehaft en minsterpost.
För att erhålla full statsrådspension skall man ha varit minister under tolv års tid. Den undre gränsen ligger på sex år.
Har personen inkomst fårn förvärvsarbete dras pensionen ned med motsvarande summa.
Statsrådspensionen minskar efter 65 års ålder då den tidigare ministern har rätt till ålderspension.
2005 infördes en regel som sa att en minister måste ha fyllt 50 för att få statsrådspension men denna regel gäller inte retroaktivt, varför de som inte omfattas av densamma i princip kan få statsrådspension vid 30 eller 40 beroende på hur unga de var när de tillträdde sina ministerposter.

I den artikel jag läste tog man Ulrika Messing som ett exempel.
Hon arbetade som statsråd i regeringen Perssons mellan 1996-2006 vilket innebar att hon hade rätt till en nästan full statsrådspension när hon avgick efter valförlusten. Hon var då 38 år gammal.
Den idag 43-åriga Messing kan kvittera ut 52 600 kr per månad fram till hon fyller 65 år.
Efter 65 sänks beloppet till 38 000 kr per månad, en summa hon kan få livet ut.
Tillsammans utgör detta 20 miljoner kronor som hon kan kvittera ut från staten om hon blir 85 år gammal.
Nu kan någon alltid invända att Messing och andra f.d. politiker, efter avslutad politikerkarriär, arbetar med andra uppgifter varför dessa summor räknas av mot de inkomster de har från de nuvarande, ordinarie uppdragen och detta är korrekt.
Problemet kvarstår dock på det rent principiella planet:
Skall endast politiker och vissa andra personer inom vissa funktioner i samhället ha rätt att ta ut en pension efter att man slutat en viss tjänst eller skall detta vara allom givet?

Många skulle framhärda att det rent samhällsekonomiskt inte skulle fungera om alla omfattades av detta system och det kanske är korrekt men dock av underordnad betydelse eftersom vi här talar om ett principiellt, filosofiskt, moraliskt dilemma och det måste bedömas som sådant utan hänsyn till andra parametrar.

Politiker har alltid sagt att de ägnar så pass stor tid och möda åt sitt arbete inom det politiska området att de borde ha rätt att dra sig tillbaka och njuta sitt otium lite tidigare, innan de eventuellt återgår till arbetslivet, men detta resonemang håller självfallet inte. De menar också att de eventuellt försummar utbildning som gör dem mindre kompetitiva på arbetsmarknaden men inte heller detta argument är hållbart.
Det finns ingen anledning att just denna kategori människor eller andra skulle ha förmåner som inte övriga yrkesgrupper i samhället också bör ges rätt till.
Detta inte ur ett in absurdum drivet rättviseperspektiv eftersom jag gott kan tänka mig ett segregerat system för distribution av det allmänna men då skall det ske utefter helt andra kriterier än vilken position i samhället den enskilde har. Jag kan alltså tänka mig en form av elitism men inte en som är knuten till var man i den hierarkiska ordningen befinner sig utan hur nyttig man kan anses vara inom det område man verkar.

I detta fall vore det dock klokt att inte ha ett speciellt regelverk som skyddar politiker utan istället tillse att det sker en rotation.
Med detta menar jag att man bör ha ett system som innebär att en politiker har rätt att sitta max två mandatperioder (åtta år) och därefter skall denne söka andra tjänster på den reguljära arbetsmarknaden, precis som alla andra löntagare.
Detta skulle dels leda till att den enskilde politikern får en mer konkret inblick i hur arbetsmarknaden fungerar, hur svårt det kan vara att hitta ett arbete och en insikt i att det politikeruppdrag man innehavt de facto varit en ganska bekväm och förslappande institution.

Jag har uppfattningen att en majoritet bland de svenska politikerna (gäller andra länders politiker självfallet) i stort endast ägnat sig åt politik i olika organisationer och politiska partier utan inblick i och utblick mot andra områden i samhället och detta är självfallet skadligt.
Det gäller alla yrkesområden. Jag anser att man skall tvingas byta tjänst efter maximalt tio år inom samma område, om så bara att man byter specialitet inom en viss sektor. Det skulle vara mer utvecklande för individen och ge honom/henne en större insikt i hur samhället och den egna verksamheten fungerar och dessutom leda till mer allmänorienterade och allmänbildade individer.

När det gäller politiker kan man självfallet tänka sig att de, efter att ha varit borta från politiken under kanske lika lång tid, alltså åtta år eller däromkring, skulle kunna återgå i det politiska livet om de så önskar.
Efter att ha befunnit sig utanför det politiska systemets skyddade värld under ett antal år, tror jag att vi kan få se långt mer insiktsfulla och erfarna politiker med en större förståelse för yrketslivets olika facetter. Detta skulle förhoppningsvis också kunna leda till bättre och klokare politiska beslut.

Vad gäller människors upprördhet är den något svårföreståelig
Det borde ju vara allmänt bekant att oförtjänta förmåner av skilda slag, har beslutsfattare och ledande personer i näringsliv och banker alltid sett till att tillskansa sig, oavsett färg på regering eller samhällssystemets utformning och ideologiska bas.
Skall man komma tillrätta med detta krävs argare, mer aktiva medborgare som förbehållslöst kräver att denna typ av privilegier upphör och det bästa sättet att visa sitt missnöje, det är att inte gå till rösturnorna valdagen.
Därigenom skulle man manifestera sitt missnöje på ett mer kraftfullt och tydligt sätt än någon annan metod. Det skulle tvinga politiker och beslutsfattare att omvärdera sin roll och det system inom vilket man verkar.

Parentetiskt kan nämnas att det land jag själv bor i, Frankrike, också har en rad olika förmåner av än mer uppseendeväckande natur.
Som exempel kan tas en minister i den franska regeringen (oavsett vilken kulör på regering, det ligger i systemet) som under sin tid har en egen bil med egen chaufför.
Då han eller hon slutar sin tjänst som minister eller fullt ut avslutar sin karriär som politiker, har de trots detta rätt att behålla både tjänstebil och chaufför - livet ut!!






(Foto pengar i plånbok kopierat från: http://bohuslaningen.se/image_processor/1.1375685.1317189482!/image/512779155.jpg_gen/derivatives/wide/512779155.jpg?maxWidth=468)
(Foto Ulrika Messing kopierat från: http://data.s-info.se/data_page/1749/images/101114_messing2_276.jpg)

0 commentaires: