onsdag, maj 05, 2010

Antidepressiva och sömnmedel till unga

Jag läste nyligen en artikel om att användingen av sömnmedel och lugnande medel bland ungdomar (0-18 år) har ökat med 54,7% de senaste tre åren i Sverige.
I Östergötland är ökningen störst med 120%!
Man talar om att ungdomar inte sover på nätterna, att man inte känner sig utvilad och därför tillgriper dessa medel för att kunna somna och känna sig utvilad. Andra talar om ett "tuffare klimat" för ungdomar.

Om jag börjar med sistnämnda uttalande måste man fråga sig vad detta "tuffare klimat" består i och vad eller vilken epok man jämför med.
Vad gäller fundamentala fysisk-somatiska överlevnadsproblem som hunger, svält, svåra sjukdomsepidemier, krig, naturkatastrofer och liknande mer eller mindre 'externa' problem har - som vi vet - Sverige under ett århundrade och mer varit förskonade från dessa.
Hela efterkrigsgenerationen från '40-talisterna' (och t.o.m. '30-talisterna') och framåt har njutit frukterna av ett materiellt välstånd som länge placerade oss bland de främsta nationerna i världen, ekonomiskt sett.
Visst har Sverige under perioder - precis som andra ekonomiskt utvecklade stater - upplevt vad man karaktäriserat som ekonomiska nedgångsperioder eller kriser, de senaste två åren precis som det sena 80- och tidiga 90-talet, oljekrisen under 1970-talet och 1929 års börskrasch med åtföljande depression.
Trots detta kan man inte jämföra dessa ekonomiska recessioner med den oerhörda fattigdom och svält som råder och har rått i ekonomiskt mindre utvecklade länder under decennier, ja århundraden.
Det är egentligen en skymf mot dessa fattiga, svältande människor på den afrikanska kontinenten, vissa sydamerikanska länder samt vissa länder i Främre Orienten och Asien, utsatta för våld och andra övergrepp, att tala om en 'ekonomisk kris' i Europa, USA och de rikare staterna i världen i övrigt!

Ungdomars ökade användning av antidepressiva och sömnmedel har alltså inte med dessa 'yttre' faktorer att göra.

Lever vi i ett hårdare psykologiskt klimat idag än förr och i så fall: Vad menas med "förr"?
Det finns inte heller här belägg för att så skulle vara fallet.
Visserligen är det kapitalistiska marknadsekonomiska system i vilket vi och resten av världen - mer eller mindre - lever under, ett anti-intellektuellt, anti-emotionellt köp- och säljsystem i vilket vi ingår som enheter i ett produktions- och konsumtionssystem som i mycket handlar om att äta eller ätas.
Dock har tidigare epoker och århundraden varit behäftade med andra styrelseskick som i lika stor och ibland större utsträckning inneburit ett förtryck och nedtryckande av de som inte kunde göra sina röster hörda.
Det kan i vårt land gälla kungamakten som i det stora flertalet fall var rena diktaturer, tillhörande feodalssystem och dess maffialiknande strukturer, kungamaktens män och kvinnor som i skepnad av furstar eller adliga - och lägre ned på stegen, fogdar - gjorde livet surt för de mindre bemedlade.
Det måste ha varit långt mer psykiskt betungande att tvingas betala oskäliga skatter och andra avgifter till staten eller andra instanser, via fogdar eller andra 'indrivare' trots att man inte hade mat på bordet; att arbeta under psykisk press för att klara dessa krav; vara drabbad av svält, sjukdom (som man inte hade råd att kurera) trots att man arbetade så hårt man någonsin kunde; att ha barn som dör i tidig ålder till följd av svält eller sjukdom, att som ung tvingas arbeta 12-15 timmar per dygn under extremt svåra förhållanden än att brottas med de problem unga idag har att brottas med. Alla ovan nämnda problem drabbade ju direkt eller indirekt även dåtidens barn och ungdomar.
Vi kan blicka tillbaka i historien och konstatera att det knappast har funnits en epok där det fysiska och mentala kraven varit lägre ställda än idag.
Att livet idag skulle vara hårdare ens ur ett psykologiskt perspektiv, kan jag alltså inte se att det finns några som helst belägg för.

Visst kan det vara så att man som individ - trots materiellt välstånd - finner att livet inte är värt att leva men då har man oftast reflekterat noga över detta och kommit till ett ställningstagande som innebär att man vill ända sitt liv. Detta kan jag känna respekt för - med reservation för att man dock ingår i ett mer eller mindre tätt knutet socialt nät, där ett dylikt beslut kan påverka nära och kära mycket negativt.

Vad kan då orsakerna vara till det ökande användandet av dessa syntetiska 'hjälp(-eller 'stjälp')-medel?
Ett svar står självfallet att finna i utvecklingen av det terapeutiska samhället med dess medikaliserade människosyn.
I och med de medicinska landvinningarna, utvecklingen av det psykologiskt-vetenskapliga (pseudovetenskapliga) och psykiatriska förklaringsmodellerna, har alltfler mänskliga beteenden och mänskliga erfarenheter inrangerats under dessa discipliners i allt högre grad alltomfattande vetenskapsparadigm.
Detta utan ett sunt ifrågasättande av denna utveckling från vare sig allmänhetens eller politiska beslutsfattares sida.
Denna process har i sin tur lett till att vanliga mänskliga erfarenheter kring död, sjukdom, våld, ekonomiska och sociala problem - till följd av att livet inte alltid löper fram efter en jämn och väl utstakad väg (truism) - har medikaliserats och patologiserats, där mänskliga reaktioner och beteendemönster endast kan 'botas' med olika former av terapier, psykologiska/psykoterapeutiska eller medicinska/farmakologiska.
Man skapar oöverstigliga problemkomplex av allmänmänskliga erfarenheter och talar om för lekmannen att detta absolut inte är något man kan åtgärda själv eller i samråd med sina närmaste eller vänner, detta kräver en 'expert' och det är den förmente experten som oftast uttalar dessa ord.
Katalogen över psykiatriska diagnoser sväller oavbrutet, utan att man ifrågasätter om det finns grund för detta.

Om man kombinerar denna utveckling med ovan sagda kring att vi i Sverige har haft ett ekonomiskt välstånd, fred, avsaknaden av epidemier eller naturkatastrofer som återkommande inslag i det dagliga livet (så som i många länder i världen), ser vi en eller flera generationer av svenskar som förvekligats, aldrig tvingats ta sitt ansvar för svårigheter (eftersom 'staten' hade patent på att ta hand om allt från vaggan till graven) och i och med detta inte kan konfronteras med de ovan nämnda allmänmänskliga erfarenheterna, utan tillgripande av 'extern' medicinsk-terapeutisk hjälp.

Under min tid som skötare inom psykiatrin (2000-2004) blev jag själv vittne till hur alltfler unga lades in på psykiatriska kliniker till följd av att flick- eller pojkvännen lämnat dem eller att katten dött (inte ett helt överdrivet exempel), en förändring i emottagandet av patienter som eskalerade under dessa år.
Ibland fick det till effekt att de människor som var i genuint behov av kvalificerad psykiatrisk vård, inte kunde erbjudas detta till följd av att avdelningarnas sängplatser till stor del upptogs av pseudopsykiatriska fall.
Någon kan hävda att människor är olika och att man i olika utsträckning klarar av situationer av detta slag till följd av att det finns genetiska eller psykologiska orsaker som lett till att man är bräckligare som individ.
Visst finns skillnader i hur olika människor klarar av att hantera olika situationer i livet.
Dock menar jag att det inte går att bevisa (eller motbevisa) att detta skulle ha med genetiskt-psykologiska faktorer att göra mer än i bristande förmåga till ansvarstagande, ovilja att anta sina skyldigheter mot sig själv och andra, det positiva i den 'sjukdomsvinst' det innebär att bli diagnosticerad och omhändertagen av det terapeutiska samhället, som självfallet öppnar sina armar emot den enskilde, eftersom deras själva existens (läkares, terapeuters) som professionella bygger på att människor behöver deras hjälp.

Till detta skall självfallet adderas alla de multinationella läkemedelsföretag som med sina många gånger smutsiga, mer eller mindre kriminella metoder, vill expandera sina företag, nå större och större vinster, till följd av att de i samarbete med forskare, läkare och andra 'experter', finner allt fler mänskliga reaktioner vilka man säger sig kunna 'medicinera bort'. I denna process ingår sjukvårdspersonalen som mer eller mindre medvetna marknadsförare av läkemedel.

Allt detta kan också kombineras med faktorer som har med utvecklingen från ett ytterst auktoritärt samhälle till ett ett anti-auktoritativt samhälle att göra.
Den 'fria uppfostran' som i princip innebar att barnet/ungdomen själv, utan pekfingrar och tillrättavisanden från andra, inte minst föräldrarna, skulle få upptäcka världen oavsett om det han/hon företog sig var helt galet, ledde till ett mer eller mindre ansvarslöst förhållande till medmänniskorna i samhället eftersom man upplevde sig vara 'världens centrum'.
Ingen skulle säga till den enskilde vad han/hon borde göra eller ej: Världen skall helt och hållet rätta sig efter mig, jag inte det minsta efter omgivningen, tycktes vara slagordet.
Lärarna förlorade den självklara auktoritet (inte auktoritära roll) de borde ha och eleverna lärde sig tidigt vad - i det dagliga samspelet med lärare - som tillhörde deras rättigheter men ingen upplyste dem om deras skyldigheter.
Detta system förstärktes genom inte minst socialdemokratins önskan att - som ovan konstaterats - leda människor 'rätt' från vaggan till graven.
Via dessa och många andra samverkande faktorer skapades den bräcklige svensken, som -
när de glada 50-och 60-talens bomullsvaddsinbäddade samhälle förbyttes i den första större samhälleliga krisen (oljekrisen), man tidigare hade upptäckt att det fanns människor som inte omfattades av det 'goda samhället' utan som använde narkotika eller andra bedövningssmedel för att ofta fly det föga intellektuellt-emotionellt utvecklade, kalla välfärdssamhället, man såg att Sverige inte var det drömsamhälle socialdemokratin målat upp det som -
inte stod ut med de uppdagade sanningarna om det svenska välfärdssamhället, utan drog sig in i sig själva, flyendes det ansvar (fr.a. vissa generationer) han/hon aldrig tvingats ta för sitt liv och sina gärningar.

Detta i kombination med det terapeutiska samhället, har skapat ett antal generationer som inte vill konfrontera svårigheter (av mindre eller större art) utan hellre dövar sig eller tror att de kan 'medicinera bort' sina problem.
Detta är fullständigt vansinnigt!
Vägar ut ur detta finns skisserade i det jag ovan skrivit men att inleda med en 'avterapeutisering' av det svenska samhället, är en av flera lösningar.
Det är inte fler utan färre självutnämnda 'experter' vi behöver och detta kan börja i skolan genom att man avskedar alla eller flertalet psykologer, kuratorer och andra 'beteendeexperter', ger lärarna tillbaka den auktoritativa ställning de skall ha och låter skolan bli en tummelplats för elever, lärare och föräldrar.
Sistnämnda har varit negligerade under decennier i svenskt skolväseende.

Till detta skall läggas att man åter - i hemmen och skolorna - börjar samtala kring och inpränta i barn och ungdomar att de visserligen har rättigheter men att av detta följer vissa skyldigheter.
Ansvarskänslan för mitt eget och andras liv måste betonas.
Detta innebär inte att jag som individ skall acceptera allt omkring mig utan endast inse att om jag vill kunna leva och nyttja det samhälle i vilket jag lever, implicerar det att jag de facto kräver vissa saker av andra, att de tar sitt ansvar. Detta borde få som konsekvens att jag själv inser att detta beteende är reciprokt.

Detta är en del i processen att 'bli vuxen' och min erfarenhet är att svensken inte vill bli vuxen utan fortsätta leva i barnaårens eller adolescensens relativa ansvarslöshet, omhändertagen av mor, far, psykiatriker eller andra mer eller mindre vuxna förebilder.


(Photo 'tablettman' kopierad från: http://i88.photobucket.com/albums/k171/Circleline/Pills.jpg)

0 commentaires: